Apropå film

I en kommentar blev jag tillfrågad om en film vi var med i. Det enda jag kan erinra mig var ett inslag i västerbottensnytt, men jag kanske minns fel. När TV spelar in är det mest fascinerande att de lyckas fejka så mycket, t o m i nyheterna. När vi varit med i tidningsreportage så är det ändå bilder av vad vi faktiskt gjorde ändå, tillsammans med klargörande och fördjupande skrift, men i TV blev det någon slags teater där vi gjorde det vi skulle gjort fast efteråt, tillrättalagt liksom. Kanske är det lite som med senaste Narnia-filmen som jag såg idag. Trots att det påminde om boken hade så mycket gått förlorat, inte minst teologiskt att jag nästan inte kände igen storyn. Flashigare, javisst, men sant? (Nu jämför jag med boken alltså, det är den som är författarens sanna berättelse, även om den är fiktion) Man skulle kunna tro att bilder aldrig ljuger, iallafall inte före dataanimeringens tid. Men snarare är det tvärtom: Försök beskriva var huset/husvagnen som Musse, Kalle och Långben åker på campingsemester i först är belägen i skrift och jämför med den sköna, hopfällbara fjällvyn (med en soptipp bakom) på bilden så får ni se. Det är TV det! Det var en nyttig upplevelse att vara med. Numera är jag en mycket mer kritisk tittare. Jag menar inte att reportaget skulle vara fabricerat ljug, inte alls, men all vinkling tillrättalägger verkligheten på något sätt. Det skrivna ordet är ett bra medium: Det går att granska bokstav för bokstav i tid efter annan. En skriven text är på ett annat sätt sann eller falsk, inte till synes sann med en lite odefinierbar unken eftersmak.

Blodigt utropstecken!

Ibland sätts ett stort utropstecken efter det man har skrivit av omständigheterna, som nu med terrordådet i Stockholm. Det mångkulturella samhället glider verkligen isär. Åt olika håll. Och vi ser på och undrar: hur kan det ske här? Vi har ju haft fred i två sekel (fast nu krigar vi ju förstås i Afganistan). Vi levde ju nyss i ett kristet enhetssamhälle (Fast det är ju varken kristet eller enhetligt längre).

I morse var jag på ett skolluciatåg som skred fram på den smala gränsen mellan sekulärt och kristet. Delvis uppbyggligt för den som kunde koden, oskyldigt för övriga. Mer kristet än kyrkans luciatåg förra söndagen var det iallafall, vad nu det säger (fast det var ju EFTER gudstjänsten, då måste man kanske vila sig från sådant??)

Vad hände martyren Lucia egentligen? Hon var inte en sådan där som gör sig själv till "martyr" i dagens språkbruk, genom självmord. Hon hade tagit ställning i "äktenskapsfrågan" i sin tids tappning - hon ville inte gifta sig utan leva i celibat för himmelrikets skull. Men detta fick hon inte. När hon stod på sig försökte de bränna henne på bål, fast elden bet inte på henne. Då slet man henne istället itu. Denna vackra martyr som ville leva för Jesus hyllar vi nu - inte genom att hylla Herren som hon ville hylla - utan med skönhetstävlingar och glitter. Men Lucia går inte att skilja från den Mästare hon dog för. Vi sliter henne itu, om och om igen. Därav det röda bandet runt midjan.

Trevlig Lucia!

Det mångkulturella samhället glider isär

Häromdagen lämnade jag en kommentar på en medmänniskas blogg. Eller var det en motmänniska? Det tål att tänkas på. Vårt mångkulturella samhälle glider sakta men säkert isär. Mångkultur kräver ömsesidig respekt, även om man anser att den andra har fel. Man kan diskutera sakligt utan att gå till personangrepp, man kan kärleksfullt försöka övertyga utan att förneka den andres rätt till sin egen övertygelse. Men kan man göra det utan Gud? Det trodde jag, men nu blir jag osäker. Kanske ska vi lägga Paulus beskrivning av ett samhälle utan Gud i Romarbrevet 1 över vårt eget och jämföra. Det är onekligen likt. Så här skriver ateisten Philip på sin blogg:

"Det här är mitt hus och du måste förtjäna ditt uppehälle. Kommer du hit med icke-falsifierbara påståenden, historierevisionism, argumentationsfel och religiös apologetik, har du helt missat poängen och jag reserverar mig själv rätten att behandla dig därefter.

Det finns få saker jag uppskattar mer än en riktigt god debatt. Men för att det ens ska bli en debatt, krävs det att båda parterna kommer rustade med hjärnor som åtminstone förstår den enklaste definitionen av ett logiskt resonemang.

Tyvärr är det skrämmande många som faller utanför den ramen. Att försöka bemöta dem sakligt är som att sparka vatten uppströms: du kommer misslyckas.

I stället plockar jag – med glädje – fram hela arsenalen. Kan du inte stava? Trist för dig. Blandar du ihop ämnena? Ha! Är du ful och fet? Jobbigt läge. Och så vidare. Det finns inget jag kan tänkas hitta mellan dina rader (eller via en googling) som är heligt för mig. Du kom hit, du öppnade käften och din andedräkt luktade bajs. Glöm allt vad god ton heter; glöm att jag tänker respektera dig bara för att du vet hur man ansluter till nätet.

Inte i mitt hus."

Nåja jag gör som Jesus lärde oss:

"Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er.(...) Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter stryker vi av - behåll det." (Luk 10:2-6, 10-11)

Men lite ledsen blir jag, inte direkt för att bli okvädad själv, men för vårt lands skull. Var ska detta sluta egentligen? Tror vi att fred och välstånd kommer av sig självt, att det inte spelar någon roll hur vi behandlar varandra i de små sammanhangen, att vår bortvändhet från Gud inte kommer att ta ut sin rätt såsmåningom? På söndag får vi återigen höra Johannes, en röst som ropar i öknen: Bana väg för Herren! Bär sådan frukt som hör till omvändelsen.


Logik

En kommentator här på bloggen som betecknar sig som ateist menar att jag inte tänker logiskt. Det håller jag inte med om. Jag anser att vi båda, trots olika slutsatser visst tänker logiskt. Om Gud finns eller inte är inget som bevisats vetenskapligt. All logik utgår ifrån grundantaganden som kan vara sanna eller falska. Detta är ett av dem. Att vi utifrån olika grundantaganden kommer till helt olika slutsatser är däremot helt logiskt. Finns Gud är Bibeln t ex mer pålitlig som källa  för hur man ska leva än källor som hävdar att Gud inte finns. Finns möjligheten till evigt liv genom tron på Jesus är det logiskt att den relationen och efterföljelsen i tro är vårt livs viktigaste innehåll, medan det annars är viktigare att leva så bra som möjligt medan livet varar, "ät och drick, ty imorgon ska vi dö". Enkel logik. 

Del 2 Bonhoeffers teologi

Vilken teologi gestaltade då Bonhoeffer? Man kan dela in den i fem punkter:

1 Kristus existerar i gemenskap

2 Dyrbar nåd

3 "Stellvertretung" (ställföreträdande handling)

4 Etik som formande

5 Ickereligiös kristendom

Boenhoeffer betonade efterföljelsen och överlåtelsen till andra i gemenskap. Han reagerade på att den Lutherska läran om rättfärdiggörelsen som en Guds gåva av nåd genom tro allena kunde leda till lata och apatiska kristna som tog emot billig nåd. Detta var nu inte vad Luther egentligen avsåg. I boken "Om en kristen människas frihet" betonar Luther både den kristnas frihet och det tjänande hon kallas till när hon tar emot rättfärdiggörelsens gåva. Men i Lutherskt tänkande är det lätt att hamna just där. Den nåd som för Gud kostade Jesu död på korset kan aldrig vara billig för den kristne enligt Bonhoeffer. Rättfärdiggörelsen är oskiljaktligt förenad med Jesu kallelse: Följ mig! Att följa Jesus innebär att liksom han leva i självutgivande kärlek för andra, och att liksom han vara beredd att ta på sig korset. Etiken för Bonhoeffer är inte byggd på vare sig förnuftets resonemang, moraliska principer eller dygder, utan på att lyda Gud och göra hela sitt liv till ett svar på Guds kallelse. Vad innebär det att göra gott? är inte frågan utan: Vad vill Gud? Han ansåg inte heller att frågan "What would Jesus do?" svarar på vad som är den enskildas kallelse här och nu. I en tid då utrymmet för Gud som förklaring på olösliga naturvetenskapliga problem krymper förordar han en ickereligiös kristendom som "inser hans närvaro, inte i de olösliga problemen utan i de lösta" Gud är inte "deus ex machina" som kommer in på scenen när det strular till sig genom sin allsmäktighet. Bibeln visar oss på att det bara är Guds maktlöshet och lidande som hjälper oss, menar han. Som kristna är vår kallelse inte att dra oss undan världen utan att leva i den som Jesu lärjungar. Vi kallas inte till en ny religion utan till livet. Tron är inte en religiös praktik utan hela livet. Bonhoeffer menar att kyrkan bara är kyrka när den finns till för andra. Kyrkan måste dela människors vardagsproblem inte dominerande utan genom tjänandet, och genom detta både i ord och handling tala om vad det innebär att leva i Kristus.

Precis som Luther betonar Bonhoeffer alltså det vanliga vardagliga livets vikt för att leva som kristen i tro. Luthers kallelselära vänder sig ju mot tanken att det skulle vara finare i Guds ögon att vara präst än att tjäna nästan genom att fullgöra sitt dagliga kall som barnpiga eller bonde. Men i en sekulär kontext blir det viktigt för Bonhoeffer som jag ser det, att betona den kristnes specifika lärjungaskap som något som inte primärt handlar om att upprätthålla en skapelseordning utan om efterföljelse. Genom att gestalta Kristus blir livet ett tecken. Här ser jag ett problem. Som präst var det måhända lätt för Bonhoeffer att människor associerade det han gjorde med Kristus och kyrkan. Så är det inte för de som ingår i det allmänna prästadömet - de döpta - i en sekulär kontext. Hur mycket jag än ärar Jesus genom att plöja jorden kommer ingen självmant att tolka detta plöjande som att kyrkan arbetar med att tjäna människor genom att tillgodose deras behov av mat. Det blir inte känt förrän jag skriver det på min blogg eller Facebook... Därför tänker jag att kyrkan i ett sekulärt samhälle riskerar att bli helt osynlig om diakonin, tjänandet, inte går hand i hand med missionen och om den enskildes efterföljelse inte får näring i regelbundet och frekvent gudstjänstliv och livslångt lärande. Så fastän Bonhoeffer har rätt i att vi ska följa Jesus i världen i vår vardag och inte bara bekänna med våra läppar är det viktigt att vi inte heller slutar använda våra läppar för att ära Kristus. Det var naturligtvis inte heller vad vare sig Luther eller Bonhoeffer menade att vi skulle göra, och inte heller vad de själva gjorde. Däremot är det mycket tillämpligt när vi riskerar att bara prata för hur ofta säger vi inte: Barn gör inte som vi säger utan som vi gör. Det gäller nog alla människor. Genom att leva evangeliet i våra egna liv sprider vi det mycket mer effektivt än om vi bara pratar. Annars agerar vi ju precis som de skriftlärda och fariséer som Jesus kritiserade för hyckleri, med orden "Gör som de säger men inte som de gör".

Del 1: Bonhoeffer - om att försöka leva som man lär...

Jag inleder nu en liten serie om den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer. Jag har fått en skoluppgift om honom inom ramen för kursen om Martin Luthers teologi, så jag kommer också göra vissa jämförelser med Luther. När inget annat anges är fakta hämtade från en ganska lättläst (för att vara på engelska alltså) och informativ bok med roliga bilder(!) som jag varmt kan rekommentera: "Bonhoeffer for Armchair Theologians", Haynes, Stephen R och Brandt Hale, Lori.

Bonhoeffer föddes 1906 i en borgerlig familj där det var självklart att barnen skulle göra karriär. Att däremot välja teologin sågs som ett nerköp, ett sätt att välja den enkla vägen. Men någon sådan avsikt hade inte Bonhoeffer. Tvärtom blev han genom hårt arbete redan som mycket ung en lysande teolog. Länge velade han mellan universitet och kyrka. När han var 25 år gick han igenom en process som han själv beskriver som att "då blev doktrinen om Jesus Kristus något av en personlig erfarenhet för mig" Allt förändrades efter detta. Han började be mer, han upptäckte bibeln. Nu började arbetet på allvar. Han började undervisa på universitetet i Berlin, han ordinerades som präst och han bedrev ekumeniskt arbete. Ganska snart blev det problem. 1933 utropade Adolf Hitler sig till tysk rikskansler. En lag stiftades som gjorde det omöjligt för präster med judisk bakgrund att verka i kyrkan. Statens uppgift är i Luthersk teologi att upprätthålla lag och ordning (lagens första bruk) men Bonhoeffer argumenterade för att kyrkan måste kunna protestera mot staten både vid för mycket och för lite lag och ordning. När så hans gode vän icke-ariern Franz Hildebrandt drabbades av yrkesförbudet, avgick han också i solidaritet med honom. Kyrkan antog själv lagen vid kyrkomötet i september "den bruna synoden" och blev därigenom enl Bonhoeffer schismatisk gentemot Kristi kyrka. Han blev en ledande gestalt inom den opposition som kom att bli Bekännelsekyrkan. Ekumeniskt arbetade han för att Bekännelsekyrkan skulle bli erkänd som den sanna Evangeliska kyrkan i Tyskland, men utan att nå resultat. 1935 blev han direktor för den nystartade illegala prästutbildningen Finkenwalde. Han startade också en slags kommunitet där han och ett antal studenter delade vardag och bönegemenskap, något som beskrivs i boken "Liv i gemenskap". Förhållandena blev värre och värre och 1938 bestämde sig Bonhoeffer för att lämna Tyskland. Men väl framme i New York ångrade han sig efter ett tag och reste tillbaka. Att lämna tryggheten i Amerika för att genomleva kriget i Tyskland är bara ett exempel på den radikala efterföljelse som ledde honom mot döden. Tysklands kristna behövde honom och han ägnade sig efter hemkomsten åt att resa runt och fira gudstjänst, trots att han blev förbjuden att tala offentligt, samt anmodad att tala om var han befann sig. Genom sin syster Christines man kom han i kontakt med motståndsrörelsen mot Hitler. 1943 fick han möjligheten att göra den obligatoriska militärtjänsten som hemlig agent, vilket gjorde att han kunde resa ganska fritt. Många, speciellt internationellt trodde att han hade bytt sida för att rädda sitt skinn, men han var snarare dubbelagent och bidrog bl a till att smuggla ut 14 judar till Schweiz. Dessutom upprätthöll han Bekännelsekyrkans kontakter internationellt. Han deltog också tillsammans med bl a sin svåger Dohnanyi i en konspiration för att döda Hitler. 5 April 1943 arresterades han. 5 april 1945 bestämde Hitler att Bonhoeffer inte skulle överleva rikets kollaps. Han hängdes på morgonen den 9 April 1945, 29 dagar före Tysklands kapitulation.

Bonhoeffer var en teolog och präst som efter det att han blev dödad av nazisterna blev något av en ikon, eller om man så vill, ett protestantiskt "helgon". Men precis som när människor i Sv K stödjer sina (vitt skilda) resonemang på vad Luther har gjort och sagt så får man vara lite försiktig med vad som tillskrivs Bonhoeffer. Efter 9/11 användes hans teologi t ex av båda sidorna i USA i argumentationen om "Kriget mot terrorismen". Något som kännetecknar både framförallt den unge Luther och Bonhoeffer är dock att de var beredda att ta konsekvenserna av de teologiska resonemangen i praktiken även när det kostade på. Därför är det viktigt att pröva utsagorna mot biografin. Både Martin Luther och Dietrich Bonhoeffer var teologer som utformade sin teologi i en speciell historisk kontext och vilkas teologiska brottning var en förberedelse för handling. Kanske är det framförallt detta, att liv och lära, teori och praktik hör ihop som både ger trovärdighet och spridning åt teologin bland folk som inte alls är teologer. Viljan att följa Jesus förenar dem, men det finns en viktig skillnad. Bonhoeffers teologi ledde honom till allt större offer tills han till slut avrättas genom hängning. Han är marginaliserad av såväl den etablerade kyrkan "Volkskirche" som den Nazistiska stat som dödar honom. Luther levde i en annan tid och det går därför inte att dra alltför stora växlar på hans goda förhållande till makthavarna, men hans teologi om de två regementena bidrar helt klart till såväl statskyrkosystemet som dess benägenhet att stödja makten snarare än att kritisera den.


Sömnlös

Klockan är väl två

Klockan är väl två, men jag kan inte sova.
Allt är tyst. Man nästan vill att nå'n i familjen skulle vakna
Hörs det ingenting från barnens rum?
Jag tror jag går och tittar..
Nej, så bra! Dom sover gott.
Lena har som vanligt sparkat av sin filt.
Och Jonas sover tungt med huvet på sin nya racerbil.
Det gör nog ont. Så där. Och så vänder vi på kudden.
Vad dom sover djupt. Jag nästan vill att nå'n av dom ska vakna till,
så jag riktigt kan få krama som och få dom till att somna om.

Klockan är väl två, men jag kan inte sova.
Jag går ut från barnens rum. Det står visst en öl i skafferiet.
Det finns knäckebröd och herrgårdsost.
Vad det är mörkt därute.
Usch, det är nog kallt i natt.
Tänk, vad herrgårdsost på knäckebröd är gott.
Därinne sover dom jag älskar mest i världen.
Får man ha så bra som vi?
Jag vet inte varför jag blir rädd och tror att allt det här
är allt för bra och orättvist. Det känns så kallt.
Det är bäst jag går och sover nu, för barnen vaknar före sju.

När jag var tonåring lyssnade jag på den här låten mycket, med Monica Zetterlund. Då blev jag lite rörd och tänkte på hur det skulle vara att ha familj. Nu associerar jag till något helt annat. "Får man ha så bra som vi?" -Inte självklart i dagens Sverige. "Jag vet inte varför jag blir rädd och tror att allt det här är alltför bra och oförtjänt. Det är så kallt"

Jag surfade runt lite för att om möjligt få lite mer information om det fall av tvångsomhändertagande jag refererade till i mitt förra inlägg. Då stötte jag på en intressant förening, NKMR, Nordiska kommissionen för mänskliga rättigheter http://www.nkmr.org/att_tvangsomhanderta_ett_barn.htm Denna förening bildades 1996 av advokater som reagerade på hur familjer behandlades i LVU-ärenden runt om i Norden. Efter en stunds läsning blev jag om inte mörkrädd så åtminstone sömnlös. Egentligen borde jag väl inte skriva detta, då jag kanske retar någon socialsekreterare med det. Men jag gör det iallafall. För det här är så ovärdigt en rättstat och vidrigt att jag saknar ord. Advokaterna reagerar och det glädjer mig. Men även kyrkans diakoni har här en otroligt viktig uppgift. Måtte det inte vara så att det goda samarbetsklimatet gentemot socialtjänsten får gå före när människor drabbas av godtycklig behandling och får sina barn bortrövade på lösa grunder, barn som samtidigt berövas sina föräldrar och går en osäker framtid tillmötes utan tilltro till vuxenvärlden. Svenska Kyrkan sägs vara rikstäckande så alla dessa familjer borde befinna sig i en församling med diakoni som en av sina huvuduppgifter. VAKNA!!!

"Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu ska jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren. Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de vara fruktsamma och föröka sig. Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. Under hans tid skall Juda vara skyddat och Israel leva i trygghet. Detta är det namn han skall bära: Herren vår rättfärdighet." Jer 23:1-6

RSS 2.0