Vad är mod?

Det första jag hörde när jag vaknade i morse var något riktigt intressant. Jag lyssnar inte så ofta på radio numera, men nu stod radion på P1 och diskussionen rörde +HQ Banks framtvingade likvidation. Nu undrar ni kanske sedan när jag blev intresserad av finansvärlden? Men det var inte den som primärt var intressant utan frågan: Hur kunde det gå så fel? Det var nämligen ingen blixt från klar himmel. En av styrelseledamöterna och finansinspektionen hade varnat men resten av styrelsen hade avfärdat det hela. Ebba Lindsöö beskriver hur det i styrelser kan bli en trevlig gemenskap där man varken vill eller vågar säga ifrån. Hon efterlyser att valberedningar ska utse styrelseledamöter som inte bara kan sin sak utan har ett visst mått av mod och verklig integritet, sådana som vågar säga ifrån. Styrelserummet skiljer sig inte från andra sammanhang säger hon. Den som för fram kritik blir ofta inte lyssnad på, trots att det är kloka synpunkter som i efterhand visar sig vara sanna.

Det här är ett mönster som jag väl känner igen från mina år i politiken. Lojaliteten med gruppen kan bli väldigt stark och göra att den som en man följer just - en man (oftast en medelålders man, inte nödvändigtvis den formella ledaren). De enskilda märker inte ens att det är så: Hur högt det är i tak märks nämligen inte förrän någon vågar ifrågasätta! Det som till det yttre verkar som en gemenskap där alla synpukter tas tillvara i det demokratiska samtalet blir en där alla idkar självcensur, utom den ledande, som vet att gruppen kommer gilla det han säger oavsett vad det är, just för att de andra i gruppen gillar det. Majoriteten kan ju inte ha fel, eller hur? (Se tidigare inlägg "Nu är det val igen") I själva verket läggs en våt filt på gruppmedlemmarnas kreativitet, idérikedom och kritiska tänkande. Det blir omöjligt att tänka utanför boxen - inte olikt de psykologiska mekanismer vi gick igenom inom religionspsykologin som kännetecknar slutna religiösa rörelser med auktoritärt ledarskap. Väldigt sällan sker något som är hjärntvätt i ordets verkliga bemärkelse, men gruppmekanismerna gör att människor frivilligt anpassar sig. Naturligtvis är detta förödande i demokratiska sammanhang där själva grundtanken är att fler tänker bättre än en. Men även då en har den formella makten behövs personer som vågar kritisera och hjälpa makthavaren att se när det håller på att gå på tok. Man kan fråga sig om beslutsfattandet verkligen skiljer sig så mycket i dagens demokratiska styrelser om de fungerar som ovan och enväldet där härskaren omgav sig med en hop rådgivare, i bästa fall kloka, som han kunde välja och vraka efter behag. Eftersom det är mänskligt samspel det handlar om är det valberedningens arbete som är den verkliga skillnaden - att inte härskaren utser sina rådgivare själv. Därför är det helt förödande för demokratin då valberedningen innehåller människor som också finns med i den styrelse eller nämnd som ska utses, vilket förekommer. Då finns förutom grupplojaliteten även rädslan för att bli utsparkad rent konkret om man kritiserar eller säger något som uppfattas som "fel". Även om beslutet tas av t ex ett årsmöte vet alla som har försökt att det är ytterst svårt att gå emot valberedningens förslag både psykologiskt och tekniskt, ja, t o m att förändra dess sammansättning trots att den alltid avgår efter avslutat värv. Allt detta kan ju straffa sig nästa gång den ska föreslå någon... I september röstar väljarna. Men listorna sätts samman av partierna genom processen jag nyss beskrev. Jag tror att Sverige också skulle må väl av att partierna lyssnade till Ebba Lindsöös råd.

Människan är sig lik oavsett tid och plats! Jag minns när jag "vaknade upp" och såg att det fanns en värld utanför boxen. I det skedet hade jag större nytta av att läsa Bibeln än någonsin tidigare i mitt liv. Den var verkligen ett Andens svärd som hjälpte mig att se mekanismerna klart och sätta in min upplevelse i ett större sammanhang. Min upplevelse var inte ny! I Bibeln kallas de seende och sanningssägande personer som på Guds kallelse har det otacksamma uppdraget att, ofta ensamma och värnlösa, kritisera makthavarna och det folk som nästan mangrant följer dem åt fel håll, för profeter. De äras efteråt för sitt mod och sin klarsynthet men i sin samtid bespottas de. Jesus säger:

"Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levat på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod. Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. Fortsätt som era fäder tills måttet är rågat. Ormar, huggormsyngel, hur ska ni kunna undgå att dömas till helvetet? Därför skall jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. Så skall allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för." (Matt 23:29-36)

Kyrkans ledarskap kan fungera likadant som +HQ Banks eller som det religiösa och politiska ledarskapet på Jesu tid. Att Johan Hus som levde på 1400-talet blev bränd på bål som kättare men inte Luther på 1500-talet, berodde knappast på budskapets grad av kritik utan var nog snarare en effekt av att den senare hade tillgång till en ny uppfinning som skull revolutionera informationsspridningen - tryckpressen. I vår tid med den nya informationsteknologin är detta intressant. Vad kommer Internet betyda för vår tids profeter? Vad kommer nätet betyda för Kyrkan? (Se även tidigare inlägg "På tal om lojal")

Helig Ande kan göra den fegaste modig, tänk bara på apostlarna som från att ha varit rädda och stängt in sig, efter pingstdagen gick ut och predikade frimodigt - trots att de riskerade livet. Paulus skriver i 1 kor 14:23-25 om att sträva efter den profetiska gåvan:

Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer oinvigda eller otroende, så säger de: "Ni är galna." Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer in en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: "Hos er finns verkligen Gud."

Att se och genomskåda är oftast inte populärt, men där sanningen kommer fram blir Jesus förhärligad. Han som sade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Så låt oss se sanningen i vitögat. Låt oss vara frimodiga i alla sammanhang vi befinner oss i, för sanningen befriar inte bara den modiga utan också dem som inte själva vågar. Den som bryr sig mer om egen bekvämlighet tiger still och alla går under. Men den som vågar säga ifrån älskar i handling både sig själv och sin nästa, ja den älskar sina fiender som Kristus gjorde - genom att offra sig och lida.

Apropå debatten om aborter

Många kristna försöker lyfta abortfrågan i valrörelsen, vilket iallafall lyckas i Dagen och på de egna bloggarna...
Jag publicerar här en alldeles för lång kommentar till en kommentar på Ulf Ekmans blogg, en blogg som jag inte direkt följer men trillar in på ibland. Komentatorn med signaturen Emmi beskriver en rad situationer då det för de flesta svenskar kan verka befogat att göra abort, t ex efter våldtäkt. Som jag ser det är varje abort en tragedi. Men det är lätt att det blir en fråga om vad som står i lagen och den enskilda kvinnans moraliska val. Det är att förenkla för mycket oavsett om man strider för fri abort och "kvinnans rätt till sin egen kropp" eller förbud och "barnets rätt till liv".

Emmi skriver:"Abort är inte mord. Abort kan vara något av det bästa som kan hända ett foster (det är faktiskt inget “riktigt” barn förrän efter en viss tid, då man inte längre kan göra abort)"


Parentesen är en nyckelmening för resonemanget, annars håller det inte. Tänk efter själva: Skulle du vilja bli aborterad om din far var våldtäktsman? Jag tror att jag skulle tänka att min tillkomst var det enda positiva med våldtäkten. Kanske mamman också ifall hon hade en icke skambeläggande, hjälpsam omgivning och fick professionell krisbearbetning. Gud förmår att använda det ondaste onda till något gott, i det här fallet till att skapa en ny icke utbytbar människa till sin avbild. Men visst kan alla någon gång känna att det vore bäst att inte ha blivit född:

"Förbannad den dag då jag föddes. Olycksaliga dag då min moder gav mig livet!(...)Låt honom höra klagoskrik om morgonen och stridsrop mitt på dagen, för att han inte dräpte mig i moderlivet, så att min mor fick bli min grav och hennes livmoder havande för alltid. Varför måste jag lämna moderlivet för att möta elände och sorg och sluta mina dagar i skam?" Jeremia 20:14-18

Jag är glad att Jeremia inte fick som han ville! Säkert kan många ofrivilligt gravida kvinnor stämma in i Jeremias klagan inför Gud i en till synes hopplös situation. Kyrkan behöver förmedla hopp och förtröstan, en vila i att man inte behöver ha kontroll och göra sig bekymmer för morgondagen utan att Gud har omsorg. Även när våra liv känns utan mening och är fyllda av lidande finns det en plan för hur detta kan bli till välsignelse för oss och vår omgivning och vändas till något gott på sikt. Vi lever i ett rikt land, där ingen borde behöva göra abort. Det är vår kollektiva skuld, att så ändå sker för att kvinnor inte nåtts av detta glada budskap vare sig i ord eller handling i form av hjälp. Tvärtom pressas många kvinnor till att göra abort av barnets far eller sina föräldrar. Vad göra som tonåring när man får veta att "om du föder barnet så kan du inte räkna med någon hjälp från oss!" Inte ens gifta föräldrar med varsitt arbete klarar sig bra utan hjälp! Här finns en jättestor uppgift för alla kristna!

För att kunna läka och hela enskilda och samhället behöver vi Guds nåd och förkunnelse om den. Annars blir skulden omöjlig att bära och då bortförklarar vi den hellre. Lagen (bibelns etiska regler avses, inte abortlagen) är kall och hård utan evangeliet om att Jesus bar skulden åt oss på korset och gick från död till liv. " Död var är din seger, död var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus" 1 Kor 15.55-57

Men vänta nu - denna kommentar är det något fel på: Är det inte Lagen, Guds lag, som är utan fel och brist och full av kärlek och abortlagen som är kall och hård? Både Lagen och Jesu frälsningsverk är ju uttryck för Guds kärlek och omsorg om oss!


Hemkört!

Nu har vi kört hem och packat in allt hö. Det är lite feststämning här. Igår åt vi surströmming. Men i början av veckans finvädersperiod såg det mörkare ut. Vagnen gick sönder på ett mycket komplicerat sätt när vi bara kört två lass. Vad skulle vi göra? Men så insåg jag att vi länge pratat om att byta till en gummihjulsvagn, den som gick sönder hade järnskodda trähjul. Fredrik hade för flera år sedan lagt märke till att en fin gummihjulsvagn stod ute och frågat om vi fick köpa den. Men då var den inte till salu. Nu ringde vi dit. Det visade sig att ägaren hade mått jättedåligt på sistone över att den stod där under en massa annan bråte och blev förstörd, men p g a ryggproblem hade det inte blivit av att göra något åt saken. Han skulle åka bort morgonen därpå och inte komma hem förrän på fredagen visade det sig, men innan dess hjälpte han oss att smörja upp underredet. Något betalt ville han absolut inte ha. Han var så glad att den kom till användning, bättre sent än aldrig, även om han återkom till hur dum han varit som inte kunnat skiljas från den medan den var hel och fin. Trävirket var förstört men gummihjulen var hela. Efter ett dygn hade min händige man gjort ett par nya skaklar. Flak och skrinda flyttade vi över från den gamla vagnen. Så haveriet visade sig vara något positivt. Tack Gud för att den gick sönder just då också!! Nu fick vi helt gratis en gummihjulsvagn som vi velat ha under lång tid. Och vi hann ändå köra in allt innan det blev regn. Dag Sandahl har skrivit i boken "Den stora berättelsen" som jag läser just nu: "problem är möjligheter som kommer med baksidan först". Så var det verkligen denna gång. Det ger hopp!

Nu är det val igen...

I söndags döptes vår nyfödda dotter i den sammanlysta högmässan (efteråt bjöd vi på hemgjord glasstårta - jag lovade ju glass nästa gång här på bloggen i inlägget "Varning, sammanlyst!"). Kommentarerna tyder på ett visst intresse av att veta vad hon heter och se bilder, men jag tänker inte lägga ut något här - om hon i en framtid vill exponera sig på nätet så får hon ta det beslutet själv. Vän av ordning kanske menar att huruvida man vill bli döpt in i kyrkan också hör till det man bör få besluta om själv - så tänkte jag också förut, särskilt som jag själv är döpt som tonåring och det var en mycket viktig händelse och upplevelse för mig. Men jag har ändrat mig, delvis pga att jag dessförinnan levde i ett vaccum där jag både tillhörde och stod utanför, vilket plågade mig utan att jag förmådde sätta ord på det förrän långt senare, men också pga mina egna barns förhållningssätt. Vi väljer inte vår uppväxt eller våra föräldrar och därigenom inte heller den miljö och den världsbild som kommer att prägla oss. Den kristna familjen är i sig en liten husförsamling i vilken det lilla barnet inlemmas vare sig det vill eller ej. Jesus sa:"Där två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland dem". Min övertygelse är numera därför den att det mest naturliga för ett barn som växer upp så är att det döps som spädbarn. Dessutom har jag övertygats om att "individens frihet" som vi tänker oss i det här samhället egentligen inte finns. Visst finns det alltid ett val, att göra gott eller ont, att följa eller förneka Gud, men dessa val sker hela tiden utifrån givna förutsättningar som man endast i viss mån har påverkat själv. Söndagens text om de två sönerna som blir ombedda att arbeta i vingården och hur de säger resp gör är en allvarlig tankeställare till oss som sedan barnsben lärt oss "de rätta svaren". Att vara lyhörd för Guds vilja i olika situationer och dessutom följa den, även när det kostar på, är varken något som vi som bekänner oss som kristna nödvändigtvis alltid gör, eller är ensamma om att göra. Vad gör man när det verkligen gäller? Är det Guds vilja som har företräde eller andra hänsyn?

Jag har nyligen läst boken "De omänskliga -Berättelser om politik" av Torbjörn Nilsson. Tillsammans med att det kommande valet gör sig gällande har boken fått mig att tänka tillbaka på min tid i politiken och hur den slutade med att jag valde att sätta Guds vilja som jag uppfattade den i den situationen framför partilojaliteten. Jag känner igen så mycket av gruppmekanismerna i Torbjörn Nilssons bok från min egen tid som socialdemokrat och politiker att det skulle ha varit plågsamt att läsa den om jag inte gått igenom den tid av sorg, försoning och förlåtelse som följde på att jag klev av. Men den tacksamhet jag känner för att jag när jag "mist mitt liv" fick ett nytt och bättre är så stor att jag mest känner glädje över att jag med Guds hjälp tog mig ut, trots att det sedan tidig ungdom hade varit en dröm att bli politiker. I och med höstens val kommer jag också att befrias från de uppdrag jag fortfarande på pappret har kvar i kommunen. Jag kan varmt rekomendera boken i dessa delar. Mig övertygar de om att det jag upplevde, precis som jag befarade, inte är någon lokalt undantag utan politikens baksida.

Samtidigt gör Torbjörn Nilsson en tabbe, inte helt ovanlig bland svenska journalister. En gedigen källbeskrivning visar på stor noggrannhet när det gäller att beskriva de politiska skeendena så sanningsenligt som möjligt. Men när han mycket kortfattat (sid 92) försöker dra ut vår inställning till lögn historiskt genom att hänvisa till Bibeln då brister både analys och källhänvisningar. hur lätt är det inte att som kyrkobesökare avfärda allt han säger p g a detta. Gör inte det. Det finns inga oförlåtliga synder, inte ens lögnen, hur än Torbjörn Nilsson läser sin Bibel. Visst har han rätt i sin beskrivning av lagen, men han missar evangeliet om syndares frälsning genom Jesu blod. En inte helt oviktig "detalj" när man ska försöka förstå hur kristen tro har påverkat vår kultur. Men samtidigt är hans omedvetenhet om detta talande. När Bibeln kom att ifrågasättas alltmer i modern tid så var motdraget från Sv k huvudfåra inte att lida för evangeliet. Istället försökte man sälja in Lagen: Det var bra för samhället att människor fick lära sig kristen etik i skolan. Därför kanske man kan säga att evangeliet lämnade skolornas undervisning i kristendom före lagen. Fortfarande är det så att en präst kan få komma och prata om att man ska "vara snäll mot sina kompisar och inte mobba" i skolan, medan det är närmast tabu att tala om Jesus och frälsningen.

När jag summerade hur det kunde bli så fel efter mitt avhopp från politiken var en slutsats att det bland många fanns en stor blåögdhet i människosynen. Alla förväntade sig att speciellt ledningen skulle agera utifrån sina ideologiska ideal, d v s göra som de sade sig vilja. Gjorde de inte det blundade man hellre än att se hur de egentligen agerade och försöka tillrättavisa. I söndagens episteltext konstaterar Paulus att "Det jag vill det gör jag inte" och att det är "synden som bor i mig" som är problemet. Hur försvann denna insikt som är en orsak till att vi har demoktati (All makt korrumperar och mycket makt korrumperar mycket -så låt oss dela den!) Men med en ensidig undervisning om Lagen så är det inte så konstigt. Finns ingen nåd att hoppas på, är det för jobbigt att se sina (och sin organisations) brister och resultatet blir antingen förträngning eller mediedrev där någon utmålas som ondskan själv och "offras" så att "vi andra som är goda" får fortsätta att bygga himmelriket på jorden. Men Gud kräver inga syndabockar för att förlåta folket längre (tidigare krävdes just bockar, inte människor!). Han tog själv synden på sig på korset. I Kristus finns förlåtelse för alla som omvänder sig och bekänner sin synd. Detta är ett revolutionärt budskap i ett land som till stora delar glömt bort nåden och där människor mår dåligt för att de inte kan leva upp till kraven om att vara den perfekta föräldern, yrkeskvinnan, partnern osv. Ett land där man försöker lösa problemet med att det till synes inte finns någon nåd genom att avskaffa synden istället. Då behövs ju inte nåden längre. Och kyrkan har hängt på. Det handlar inte bara om att inte förlora anseende i ett sekulärt samhälle utan också om en vilja att "vara snäll" och inte plåga ett redan plågat folk. Det verkar snällt utifrån ett inomvärldsligt "här och nu" perspektiv, men kyrkan med sitt evighetsperspektiv borde sätta människors eviga salighet före deras kortvariga lidanden i tiden! Lidandet när ens egen ofullkomlighet blir tydlig för en kan vara födslovåndor som är helt nödvändiga för det nya liv som Gud av nåd vill ge oss.

Torbjörn Nilsson konstaterar att det finns många avhoppade politiker som menar att "Man ska stå upp för det man tycker och ha styrkan att ta konsekvenserna; pli petad om så krävs. Utan det ingen riktig demokrati." (sid 147) Jag kan bara hålla med. Men för detta krävs antingen att man hela tiden sätter sig själv eller sin intressegrupp främst, vilket är oförenligt med att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål och därför med fog kan ifrågasättas, eller att man har en oberoende moralisk måttstock som inte hela tiden anpassar sig till partilinjen enligt devisen "majoriteten har alltid rätt". Det krävs en oberoende Lag, att Guds vilja får ha företräde, även när det kostar på. Så vem ska man i så fall kryssa i höstens val om detta är ens politikerideal? Ja, ett är iallafall säkert. De som gick emot partilinjen förra mandatperioden finns inte kvar på listorna. Sådan är den politiska logiken i ett samhälle utan nåd.

  


Ett kall Dag!

Vän av ordning tänker nu: Det heter väl "en kall dag!" Men nu var det inte det regniga och ganska svala vädret det skulle handla om utan att Dag Sandahl har sagt sig vara beredd att pröva kvinnors kallelse att bli präster och (om han blir biskop) även viga kvinnor till präster (om han finner dem vara kallade). Dessutom kommer det ju också att handla om Dags ev kallelse att bli biskop i Växsjö stift. För tänk om det är så att det är meningen att den som på Svenska Kyrkans bönewebb häromåret hade bett "Låt Dag Sandahl bli biskop innan det är försent" (för vem/vilka framgick inte) ska få bönesvar, åtminstone om Guds vilja får råda? Jag log likt Sara då hon fick höra att hon skulle bli havande när jag läste den bönen - men kunde hon få barn så kan väl också detta ske, undrens tid är ej förbi! Det var min första tanke när jag läste nyheten i dag om Dag i Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=221402  För om Dag Sandahl, som inte precis har gjort sig känd för att kompromissa med sin övertygelse, kan ta detta steg då har det redan skett ett under så stort att själva biskopsvalets utgång ter sig som en lätt match i jämförelse...

Det Dag säger om att pröva kallelser även om han inte har ändrat uppfattning principiellt är väldigt intressant. När jag hör det associerar jag till Israels folk och deras tjat på Gud om att få en kung. Trots mängder av skäl mot det hela ger Gud efter/besvarar deras böner till slut och kallar Saul, och de får sin kung och med honom de problem Gud varnade dem för. En viktig fråga att ställa sig för alla sk kvinnoprästmotståndare i vår tid är väl om beslutet att viga kvinnor till präster, oavsett om det var enligt Guds vilja eller ej, innebär att Gud nu kallar kvinnor att bli präster? Är det så att man kan dra en parallell mellan dessa gudsfolk (som kanske inte vet sitt bästa), men som Gud bönhör iallafall, eller fortsätter Gud att kalla bara män som om ingenting hade hänt? Ytterligare en fråga uppkommer om vad som händer om kyrkan INTE prövar kallelser ordentligt: Har Gud gett kyrkan fullmakt att utse präster/biskopar oavsett om hon förmår att lyssna till Guds röst när hon väljer? Utrustar han alla dem som är beredda att ta emot hans gåvor för den tjänst de valts till? Vad händer när kyrkan inte lyssnar på Gud men den som utses tar sin inte helt lämpliga uppgift på allvar och ställer sig till Guds förfogande i lydnad? Används den personen fullt ut av Gud där den står trots att den var ämnad till något annat? Jag kan känna en väldig samhörighet med Dag inför biskopsvalet. Jag ska nämligen om allt går som planerat snart på antagningskonferens och få min kallelse prövad av Luleå Stift, så vi är på sätt och vis i samma båt...Jag är full av tillförsikt. Jag vet nu att jag egentligen inte duger till att vara präst, men att Gud kan använda mig i min svaghet om jag dagligen ger honom allt jag är och har fått av honom. Om Sv Kyrkan vill att jag ska vigas till präst eller ej är inte mitt beslut - och det förändrar inte mín vilja till överlåtelse eller min kallelse att bruka de gåvor jag har fått i tjänst för Guds rike på ett eller annat sätt. Precis som i slåttern så är en höggravid/nyförlöst kvinna eller en tvååring som arbetar så gott de kan bättre än aldrig så många starka karlar som inte är där i skördearbetet.

"När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: Skörden är stor och arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd" (Matt 9:37)

Beslutet i ämbetsfrågan rev upp stora sår i vår kyrka och var på det sättet olyckligt, oavsett vad man anser om det i sak. Men frågan är vad Gud gör av det? Gång på gång skapar Gud nytt där ondska och synd förstört och brutit ner. Jesus försonar och upprättar där det är som mörkast, mitt i svaghetens och nederlagets stund. Gud kan vända och använda även det onda till något gott, hur skulle han annars kunna använda oss syndare överhuvudtaget till tjänst för sitt rike? Därför kan kvinnor idag mycket väl ha en genuin prästkallelse även om beslutet då skulle ha varit annorlunda, ja t o m om Dag har principiellt rätt. Berit Simonsson sa nyligen att vi kristna i Sverige måste vänja oss vid att ha rätt utan att få rätt, som Jesus på korset. Hur det är med den saken Dag får vi kanske veta en vacker dag.

Efter Babel

Jag har börjat titta på grekiskan som jag ska läsa i höst. Eftersom jag aldrig varit så intresserad av eller duktig i främmande språk har de obligatoriska språkstudierna i prästutbildningen känts som en börda. Men jag hann inte mer än att köpa böckerna inkl ett grekiskt nya testamente förrän de kom till användning. Vi letade efter bibliska namn till vår dotter och naturligtvis kunde jag inte låta bli att slå upp dem på grekiska. Men för att se om namnen på svenska var identiska med dem på grekiska var jag naturligtvis tvungen att lära mig alfabetet. Så nu är jag igång... Det grekiska alfabetet ja, fick mig att associera till berättelsen om Babels torn i 1 mos kap 11:

1Hela jorden hade samma språk och samma ord. 2När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. 3"Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 4De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden."

5Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

Förbistringen ligger kanske mest i att vissa bokstäver är väldigt lika våra men står för ett helt annat språkljud. Jag började fundera. Tänk om det hade varit så inom matematiken också. Skrev man 7 t ex så betydde det sju i vissa länder och 136 i andra o s v. Hur hade mänskligheten då kunnat handla med varandra på en global marknad, göra komplicerade ingenjörsalster som tog henne till månen mm? Förmodligen skulle det väl också gått att överbrygga såsmåningom, men nog hade det tagit tid, enligt devisen "Det svåra gör jag med en gång, det omöjliga tar en liten stund."




RSS 2.0