Vem är queer, egentligen?

"Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka" finns det ett uttryck som säger. Många historiska exempel finns som visar att det är väldigt sant. Det senaste, skulle jag tro att framtiden kommer utvisa, är Svenska Kyrkans införande av äktenskap för homosexuella. Ni som har läst mig ett tag minns att jag ifrågasatte att människovärdet satt i om man fick bli präst eller ej i inlägget "Ska Tulikki Koivonen-Bylund kastas ut ur Svenska Kyrkan?" Nu har jag i en mycket intressant bok (Kvinnligt, Manligt, Barnsligt; Föreningen lärare i religionskunskap årsbok 2001) hittat den troliga inspirationskällan bland nutida teologer till denna syn, samt en hel del annat tänkvärt. Ingemar Hedenius (1900-tals filosof och religionskritiker, mest känd för debatten tro och vetande) definierar människovärdet: "Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen i detta avseende är förmer än någon annan." Med detta sagt är det ju inte givet att det är en mänsklig rättighet att bli präst eller att få gifta sig men tanken är snubblande nära att om han får borde jag få... Å andra sidan ser det inte ut så i världen. Innebär det att människor alltså inte är lika mycket värda enl Hedenius` definition?

Den kristna tanken om människors lika värde grundar sig inte på lika rättigheter utan på att vi alla är skapade och älskade av Gud, oavsett hur vi är, hur folk behandlar oss eller vad vi gör. Därmed inte sagt att alla livsval är bra eller att man får behandla folk hur som helst. Om detta talar Lagen som vi har fått genom Bibeln. Men i hur stor utsträckning vi uppfyller lagen eller om vi utsätts för förnedrande behandling av andra som bryter lagen förändrar på intet sätt vårt människovärde, inte heller våra möjligheter till frälsning, eftersom Jesus dog för att sona våra synder och uppfyllde lagen i vårt ställe. Om detta talar evangeliet i samma bibel.

Nu till frågan i rubriken: Vem är queer egentligen? Under lång tid var de biologiska förklaringsmodellerna av kön och könsroller väldigt starka i samhället. Begreppet homosexualitet som en sexuell läggning hos en viss grupp, de homosexuella, myntades på 1800-talet då både socialdarwinism och rasbiologi var starka vetenskapliga riktingar. Man hade en essentialistisk syn på sexualiteten och könet som något grundläggande och en i stort sett oföränderlig personlig egenskap. Detta påverkade synen på såväl det "naturligt" kvinnliga och manliga (d v s uppträdande enl den tidens könsroller) samt det "onaturliga" omfattande sk "homosexuella", men även individer som inte uppförde sig enl normerna i övrigt, t ex kvinnosakskvinnor m fl. Senare kom homosexualiteten att klassas som en sjukdom. Idag finns bland dessa essentialister t ex de som menar att homosexualitet är något genetiskt betingat, ett påstående som inte är vetenskapligt belagt, enl dr Katarina Hamberg, vilket f ö sällan påståenden om biologiska skillnader mellan kvinnor och män är heller, så länge de inte är fullständigt uppenbara som att kvinnor föder barn, men inte män! I övrigt tycks skillnaderna mellan individer genomgående vara större. Ibland uppkommer vissa skillnader också för att flickor och pojkar får olika mycket träning på olika saker p g a invanda könsroller och förväntningar. Trots bristen på vetenskapliga belägg tycker jag mig ha sett utifrån debatten i äktenskapsfrågan att denna syn på homosexualitet som något som man föds med och inte kan ändra på tillsammans med människovärdet som något kopplat till lika rättigheter (t ex oavsett sexuell läggning) till stor del ligger bakom den inomkyrkliga synen att det är självklart att homosexuella också måste få gifta sig och att allt annat är homofobi och diskriminering. Men som jag inledde: "Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka!"

De senaste decennierna har denna essentialism kommit att ifrågasättas alltmer utifrån en konstruktivistisk syn. Då ses sexualiteten och könet istället som en social konstruktion - ett val av livsstil och grupptillhörighet snarare än ett grundläggande personlighetsdrag. Konstruktivismen ligger bakom de nu alltmer spridda queer-teorierna, som går ut på att individen måste få välja hur den vill leva och inte pressas in i två på förhand givna könsroller. Därav pratet om "Hen" som det tredje alternativet. Dessa teorier stöds bl a av det stora antalet människor som definerar sig som bisexuella, av att över 90% av de homosexuella männen någon gång i sitt liv har haft sex med en kvinna enl enkäter samt att homosexuella handlingar är vanligare i enkönade miljöer som t ex fängelser. Kanske är vi människor i betydligt större utsträckning än vi tidigare trott kapabla till samkönade sexuella relationer? Ett historiskt exempel som kan stödja detta är den vanliga förekomsten av att gifta romerska män hade samlag med pojkar, eftersom detta i det samhället sågs som finare än att ha sex med kvinnor (som sågs som lägre stående än männen). Men det är inte bara queer-teoriernas bejakande av individens val av sexuell läggning och praktik som grundar sig på konstruktivismen. Samtidigt växte rörelser fram som har som huvudsyfte att hjälpa homosexuella att bli heterosexuella. Deras syn är att om nu den sexuella läggningen går att påverka så borde vi påverka den i önskad rikning, i det här fallet i riktning mot traditionell heterosexualitet. (Bota-homo-rörelsernas könsideologi, Lars Gårdfeldt) Dessa rörelser har alltså ett motsatt ideal om vad som är ett gott liv jämfört med queer-teoretikerna, men grundantagandena är desamma. Personligen är jag tveksam till alla försök att förändra människor utifrån på detta sätt, likaväl som jag är tveksam till varför man opererar människor som känner sig som det motsatta könet. Kan inte människor helt enkelt få vara som de är, och sedan vid behov få hjälp att förhålla sig till en oförstående omgivning och/eller till de drifter som de inte önskar att de hade istället?

Om nu queer-teoretikerna har rätt i att könet är en social konstruktion och att det är individen som väljer hur den vill utöva sin sexualitet så är det väl högst rimligt att Kyrkan, till skillnad från queer-teoretikernas bejakande av individens totala sexuella frihet, förespråkar att individen väljer att utöva sin sexualitet i den av Jesus (i matt 19) påbjudna formen, nämligen livslångt monogamt äktenskap mellan man och kvinna, eller om detta inte är möjligt t ex för att personen är könlös från födseln eller dyl, avhåller sig från att utöva den. Om det går att välja hur man vill utöva sin sexualitet går det ju också att välja att inte utöva den! Eftersom jag är av den uppfattningen att människor faktiskt (om än efter övning och med Guds hjälp) kan styra sin sexualitet och därmed också välja hur den ska utövas och dessutom aldrig har dragit mig för att vara annorlunda  borde jag alltså vara queer! ;-) (queer=udda, konstig)Detsamma borde gälla alla som vågar vara emot äktenskap för homosexuella, inte för att homosexualitet skulle vara "onaturligt" i biologiskt hänseende, utan för att vi människor inte är djur, predestinerade till att leva på ett visst sätt, utan faktiskt har en fri vilja, och därmed valet att (åtminstone försöka) göra som Jesus lär.

Tvärt emot hur det i förstone verkar, så tror jag att en radikal (i betydelsen Kristuscentrerad som vågar vara annorlunda i förhållande till samhället) kristen lära har framtiden för sig. Den är faktiskt mer queer än den som just har drivit igenom äktenskap för homosexuella med gårdagens värderingar och pseudovetenskap som måttstock. De som vill leva queer i ordets vanliga bemärkelse vill knappast gifta sig överhuvudtaget, övriga kan lätt känna igen Paulus beskrivning av ett liv utan Gud i Romarbrevet 1 och ta till sig motbilden i Gal 3:24: "Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Går det att bejaka människovärdet mer än Paulus gör när han säger att vi är Guds söner genom Kristus Jesus? Går det att vara friare än så?

På tal om lojal

Idag träffade jag en av bloggens läsare som jag låter vara anonym, annars kanske inte fler av er vågar ge sig tillkänna! Alltid roligt att få ett ansikte på någon av er som syns i statistiken! Den här gången fick jag anledning att tänka över det här med lojalitet. När jag skriver bloggposter försöker jag tänka på att inte göra icke offentliga personer offentliga och att låta bli att röja något som har sagts i ett samtal, även om samtalet ägt rum på allmän plats med flera närvarande. Undantag från detta kan jag ibland göra om jag anser att innehållet är omöjligt att spåra till en enskild person och kan ses som ett uttryck för ett fenomen eller en åsikt som många delar och därför kan vara av allmänintresse utan att skada den som sagt det. Däremot är jag inte främmande för att nämna både offentliga personer och organisationer i sammanhang där de kan förvänta sig att bli granskade. Därmed kommer vi också in på frågan om lojalitet, och i det här fallet lojalitet mot Svenska Kyrkan, eftersom jag håller på att utbilda mig med inriktning på präst. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag älskar Svenska Kyrkan. Det inte finns någon kyrka jag hellre följer Jesus tillsammans med! Det är min största lycka att få prisa Gud med Henne! Samtidigt finns det inte någon kyrka jag känner lika stor vånda för. Men det är ju inte så konstigt. Jag oroar mig ju mycket mer för mina egna älskade barn än för grannens ungar! I dag fick jag också en påminnelse om detta, hur viktiga våra närmaste är för oss, just för att de inte stryker oss medhårs utan förmanar oss och t o m skäller på oss om det behövs. Ändå är de lojalare mot oss än alla de som ler och nickar medan vi är på väg att hoppa i galen tunna. Kärleken bryr sig, våndas, skäller och skakar om. Den som älskar vill den älskade väl och är beredd att offra sin egen bekvämlighet, jag t o m riskera att bli hatad av den älskade, bara för det lilla hoppet om att det ska rädda henne! Den som älskar oss mest dog för oss på korset: "Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv." (Joh 3:16)

Det finns en falsk lojalitet som bygger på att den lojale är lojal mot dem som han/hon tjänar på att vara lojal emot, oftast de som har makten i en organisation för tillfället. Det är bekvämt, men farligt, att omge sig med sådana medarbetare. Sverige har aldrig varit ockuperat. Men om landet skulle bli det så är statstjänstemän av detta slag lika lojala mot ockupationsmakten som mot landets legitima regering. Därför räcker det med att förlora övertaget för att dessa "lojala medarbetare" ska "sätta kniven" i ryggen på en för att behaga nästa makthavare/chef. Att visa sann lojalitet kostar däremot, vilket sällan är bra för den enskilde, iallafall inte kortsiktigt. Vad vi än bygger för organisationer blir det aldrig så bra som det var tänkt. Den som är sant lojal är inte lojal med enskilda makthavare för att slippa eget obehag, utan med själva grundtanken, syftet med organisationen och drar sig inte för att offra både ett och annat för att ta den åtminstone en bit åt detta håll. I denna, sanna mening, är jag lojal med Svenska Kyrkan. Kyrkan har en enda HERRE, Herde och Brudgum och honom vill jag följa. Helst med sällskap.


Lojalitetsförklaring

Det är viktigt att man är lojal.
Är ledningen ljum ska du vara sval.
Är allting fel så är det okej,
så länge det ej kommer ut via dig!

Men hur är man lojal med en kyrka,
vars mästares blod är dess styrka,
som menar sig följa honom via
"sanningen ska göra er fria"?

Jo, föredöme är väl Luther och hans mål
i en evangelisk-luthersk kyrka av idag!
En lojalitet som makten inte tål
följer vetekornets lag.



Farmville, släng dig i väggen!

På Facebook finns ett spel där man kan ha en virituell bondgård, Farmville. Men vad är detta mot verkligheten? Nyss hemkommen från Kalix har jag just fyllt i min ansökan om jordbruksstöd för året. På flashiga kartor tagna med satellit, där varenda hässja syns (storebror ser dig!) ska man fylla i vad man tänkt odla, ev ekologisk odling mm. Det är bra att få tänka igenom och planera odlingen. Jag är väl lite knäpp men jag tillhör inte de bönder som lejer en konsult för att göra (det roliga) arbetet. Är man företagsledare så är man...

Nu ska jag bara beställa 850 kg utsäde, så kålplantor, träna upp hästen inför vårbruket, leja någon som plöjer, ta upp potatis för förgroning mm mm. Den här årstiden är både värst och bäst. Man vet att det redan är "försent" att så när snön har smält och det har torkat upp, men vad gör man här uppe i norr? Svar: Man ligger i startblocken och är frustrerad medan sörlänningarna vältar sitt sista fält.  Men så på något underligt vänster brukar det växa klart innan vintern. Människan sår och skördar men Gud ger växten! Nu har jag förhoppningsvis sått lite i Kalix. Mer än kan jag inte göra.

"Och han sade: Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne." (Mark 4:26-29)

Den gode herden

Predikan:

Jesus sade:"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en hjord och en herde." (Johannes 10:11-16)

 

Varför följer fåren den gode herden? Jag har haft glädjen och besväret att ha får så jag vet rätt mycket om hur de beter sig. Nyckeln är det Jesus säger" Jag känner mina får, och de känner mig." För att fåren ska lyssna på herden och följa honom krävs det förtroende. Fåren har en relation till herden. De vet att han brukar leda dem till gröna ängar, till vatten. De vet att han har skyddat dem från vargen och andra faror och varit beredd att ge sitt liv för dem. Ett sådant förtroende tar tid att utveckla. Så hur kommer det sig att alla får, från det äldsta till det lamm som föddes samma dag, följer efter herden?

 Här är det på sin plats att fördjupa sig lite i får och fårskötsel. Får är utpräglade flockdjur. Men de är också utpräglade flyktdjur. Deras instinkt att följa efter de andra är mycket stark. De äldsta tackorna, som också ofta är mödrar och mormödrar till stora delar av flocken och därför redan från digivningen har starka sociala band med de övriga, fungerar som ledare. Det är alltså fullt tillräckligt att det finns någon eller några gamla tackor som följer herden för att de andra ska följa efter. Varg och andra rovdjur behöver skingra flocken för att komma åt att riva enstaka djur – så länge flocken håller ihop så är den ganska trygg. Den gode herden konfronterar rovdjuret och hindrar det från att skingra flocken. Ibland händer det att yngre djur kommer bort ifrån de andra utan att någon varg är inblandad. Det gör dem mycket stressade och rädda och de springer runt i panik och bräker hjärtskärande. De blir så uppjagade att de inte märker att flocken kanske är inom synhåll. Befinner de sig på varsin sida om en byggnad kommer de inte på att de kan springa runt den. Får är verkligen fårskallar! Det enda raka i en sådan situation är att herden söker upp de vilsegångna. Är det ett enstaka lamm kan han gå själv och fånga in det med sin böjda herdestav, men är det många är det bästa att han tar hela flocken med sig. Då hittar lammen åter sina mammor och allt blir frid och fröjd.

 Hur fungerar då vårt samhälle idag, jämfört med fårflocken som Jesus tar som exempel? På Jesus tid flyttade inte människor runt och generationerna levde tillsammans på ett helt annat sätt idag. Fårflocken var ett bra exempel på hur samhället fungerade om det fungerade. De yngre följde de äldre och lärde sig skrifterna och att följa Gud av dem. Så har även kyrkan och vårt samhälle fungerat historiskt. Idag är det annorlunda. Mor och farföräldrar bor kanske långt ifrån sina barnbarn. Barnen tas om hand och undervisas inte längre i huvudsak i hemmen utan i grupper med andra jämnåriga. När det fungerar bra får de förtroende för andra vuxna än föräldrarna men ofta frågar de mer efter vad kompisarna tycker och knyter an till dem. Men barn kan inte leva upp till ett sådant förtroende eftersom de både saknar erfarenhet och tålamod, så det leder till otrygghet. Jag tycker att situationen liknar den som en grupp lamm som kommit bort från flocken hamnar i: De är tillsammans men känner sig inte trygga utan irrar runt och skriker. På det viset får vi en särskild ungdomskultur som är skild från de äldres sfär. Unga och äldre möts inte i vardagen. Ungdomarna har ungdomsgruppen och de äldre har pensionärsgruppen. Denna tudelning är ömsesidig. Genom snabba samhällsförändringar och hyllandet av det nya och moderna har de äldre kommit att ses och också se på sig själva som mossiga och efter snarare än föredömen att se upp till. Ibland gör äldre allt för att försöka verka unga istället för att vara stolta över sin erfarenhet, kunskap och visdom och förmedla den. I viss mån efterfrågas inte kunskaperna längre i vårt samhälle. Men bara för att kunskaper i hässjning och spinneri har fått ge vika för maskiner och IT så innebär det inte att det också skulle vara onödigt att lära känna Jesus, lära sig bibeltexter eller ta del av de äldres livsvisdom och goda råd vid relationsproblem. Men äldre distanserar sig kanske också i onödan från de yngre. I helgen hade Sv Kyrkans unga distriktsårsmöte i Kalix. De unga känner sig ofta utanför i kyrkan. Deras kraft och engagemang ses som något obekvämt som rubbar de invanda mönstrena och hotar den bräckliga trygghet vi vuxna har byggt upp innanför kyrkans murar. De känner sig maktlösa och då skiter de i alltihop istället för att sitta och vänta på sin tur. För att hantera denna nya förvirrade situation måste vi kanske också ta lärdom av fåren och framförallt när det gäller deras lyhördhet för vart herden för dem. Ibland kanske vi med den hägrande gröna ängen i sikte ändå märker att han vänder tillbaka. Vi förstår inte varför, och tror vi oss vara kloka i oss själva så kanske vi fortsätter utan honom. Men gör vi som fåren (som är fårskallar och därför litar mer på honom än sitt eget klena förstånd) och följer honom, även då vi tvingas vända om, så kanske vi märker att han för oss tillbaka till våra vilsegångna lamm. I Lukas 1:17 beskrivs Johannes som den som profeten Malaki förutsäger ska gå före Messias. Det står: "Och han ska gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett."

I våra kyrkor är det inte sällan en stark övervikt av äldre. De unga förstår inte alltid vitsen med att fira Gudstjänst. Men att gå till kyrkan är ett vittnesbörd. Det är viktigt även för dem som inte följer med att vi visar att vi vill följa Jesus. Samtidigt gör vi oss beredda på att lyssna på hans röst. I bön, i bibelläsning och i nattvarden öppnar vi oss för Herdens ledning och kärlek och får ta emot kraft och frid till fortsatt tjänst. Det står i texten att hans får känner honom och att de ska lyssna till hans röst. Vi kan förtrösta på honom helt och fullt, han kommer att leda oss om vi bara är lyhörda och beredda att lyda och gå med honom. "Mitt ok är skonsamt och min börda lätt" säger Jesus. Ofta lägger vi en massa tid och kraft på att oroa oss och göra oss en massa bekymmer för allt möjligt.  Fåren vet inte vart herden för dem, men de litar på honom. Vi kan lita på att Jesus leder oss rätt även om vi inte ser vad som döljer sig längre fram längs vägen. Det svåraste i livet är kanske att släppa kontrollen, att låta Gud leda oss. Men vi behöver aldrig bli besvikna. Det kan vara en svår väg, men det är alltid värt priset att följa Jesus. När man följer den gode Herden behöver man inte vara rädd. Som det står i ps 23: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg" Vi får lägga våra egna och våra nära och käras liv i hans händer i bön och lita på att han leder oss som den goda herde han är. I hans närhet är vi skyddade från det onda för "Den gode herden ger sitt liv för fåren". Amen

 

 


Fira Gudstjänst ensam, är det framtiden?

Låt mig först fastslå en sak: Värderingsövningar borde förbjudas i kyrkliga sammanhang. Värderingsövningarna lär oss: Vi är inte överrens om något, vi drar åt helt olika håll. Vissa är aparta och tycker helt annorlunda och blir utstirrade. Det finns inga möjligheter att nyansera eller mötas på halva vägen. Den som iscensätter dem har problemformuleringsprivilegiet. Dessutom blir man nästan alltid beklämd och nedslagen i något avseende. Personer som man trott att man haft mycket gemensamt med visar sig tänka helt annorlunda än man själv, men det går inte att konfrontera eller diskutera frågorna - det skulle bli för rörigt. Jag kan tänka mig varianten att man blundar och räcker upp handen eller dyl, bara man inte vet hur de andra gör. Men då går lite av poängen med övningen om intet.

Nu till dagens deprimerande erfarenhet. Jag var ENSAM om att tycka att kyrkans viktigaste uppgift är att fira Gudstjänst. De andra alternativen var socialt arbete, att undervisa om Bibeln, eller något annat.  Anledningen till att Gudstjänsten ses som mindre viktig är förmodligen att man inte alls har upplevt eller håller med mig om vad en Gudstjänst borde vara. Vad innebär det då att fira Gudstjänst som jag ser det?

Gudstjänsten är en gemensam handling som synliggör Kyrkan som kristi kropp och den kristna gemenskapen. Hur vi firar Gudstjänst berättar hur vi tror. Gudstjänsten är också gemensam bön och bibelläsning, ett tillfälle att tillsammans öppna oss för vad Gud vill ge oss och säga oss, men också ett tillfälle att dela vardagens glädjeämnen och förbönsämnen med varandra. Vi hjälper varandra att bära varandras bördor i Gudstjänsten, men också att lovsjunga Gud tillsammans och påminna varandra om allt gott han ständigt ger oss. I Gudstjänsten får vi möta Jesus i nattvarden och bli ett med varandra precis som brödet är ett enda. Vi får förlåtelse för vår synd och kan gå ifrån kyrkan med ett lätt hjärta. En andlig dusch skulle man kunna säga. I Gudstjänster tar vi emot nya medlemmar i Kyrkan genom dopets sakrament. Vi får höra dem som vill leva i äktenskap med varandra lova livslång trohet och påminna oss om Kyrkan som Kristi brud. Vi får ta farväl av våra avlidna och påminna varandra om det eviga livet och hoppet genom Jesu uppståndelse.

Visst gör Kyrkan mycket mer än att fira Gudstjänst som också är viktigt. Men men genom Gudstjänst (och naturligtvis mindre andakter o dyl) fylls vi med den Helige Andes kraft till allt detta. I bön får vi lägga fram våra problem och frågor och få svar i form av vägledning och konkret hjälp. Vår tro får chans att växa och spilla över i socialt arbete (diakoni), undervisning och allt annat som Gud kallar oss till att utföra i världen. Jag vill inte att vi ska förskanska oss i våra kyrkor, men frågan är om det överhuvudtaget går att vara Kyrka utan att fira Gudstjänster? Försök tänka er in i det får ni se. Vi ser det t o m i kyrkoordningen. Vad är definierar en församling? Jo det är där det firas gudstjänst minst en gång i veckan. Visst skulle kyrkan överleva utan kyrkobyggnader och församlingshem, utan anställda, utan barn och ungdomsarbete, utan förtroendevalda, men inte utan en skara som samlas för att fira gudstjänst, husandakt eller vad man nu kallar företeelsen. Naturligtvis borde förutsättningarna för att inte bara överleva utan dessutom växa och kunna uträtta en massa öka om man har allt det andra också. Men knappast om man inte låter Gud leda arbetet genom att samlas inför hans ansikte i Gudstjänsten.

Varning! Sammanlyst

I min församling har vi två kyrkor och därmed två gudstjänstfirande församlingar. Eller ska jag säga hade. Under våren har nämligen allt fler gudstjänster sammanlysts. Visst kan det bero på att det är en präst mindre än vanligt, (d v s två) men eftersom jag som praktikant i Kalix nyligen firade gudstjänst och predikade i tre (!) olika kyrkor samma söndag så vet jag att det är möjligt att fira gudstjänst i båda kyrkorna iallafall. Det vore konstigt om det var svårare för en präst än för en förstagångspraktikant, menar jag. Eller svårare för en Vännäs-präst än en Kalix-präst. Nu invänder väl vän av ordning att det inte är ovanligt att små och glest besökta kyrkor i byarna inte har gudstjänst varje söndag. Därför vill jag tillägga att båda orterna har flera tusen invånare. Vår kyrka ligger i den största med ca 5000 boende. Dessutom har det inte varit färre besökare än att det gått att fira gudstjänst, oftast kring 25 st en vanlig söndag, helt ovetenskapligt uppskattat.

Nu har jag dessutom drabbats av detta otyg på ett annat sätt än att "bara" berövas söndagens huvudgudstjänst i mitt andliga hem. Vi lovade nämligen för länge sedan att bjuda på tårta på kyrkkaffet på söndag i vår kyrka. Normalt sett kommer det väl högst 40 pers och det var det vi förväntade oss när vi erbjöd oss. I går ringde emellertid husmor och varnade oss. Gudstjänsten hade sammanlysts så det var nog bäst att vi beräknade att åtminstone 60 st skulle komma. Detta beslut togs alltså helt över våra huvuden och vi förväntas helt sonika att inte bara gilla eländet utan dessutom betala kalaset! Med bara några dagars varsel till på köpet för att göra 50% mer smörgåstårta än vi tänkt. Vi hade t o m redan handlat. Det var alltså så dags DÅ att få kalla fötter och bjuda på glass istället! 

Nu är jag inte snål (även om jag inte gillar att bli bestulen för det) och visst är det på ett sätt kul när det är många i kyrkan, om det inte vore för husmors tröstande ord: "Det är ändå inte så många av dem som brukar komma som åker till den andra kyrkan". PRECIS som om det skulle vara någon tröst. Här kämpar man på för att så gott det går främja församlingsgemenskapen och så får man inte ens träffas varje söndag (och när det väl är gudstjänst så är det inte alltid kyrkkaffe) Veckomässa har vi inte haft på ca 7 år sedan den präst som höll den på sin fritid slutade, inte heller bibelstudiegrupp. Så sjunger man inte i kör eller kan komma på dagtid så är det kört för hela veckan om man är över 17 år. Visst är söndagens högmässa viktigast (som strängnäsbispen sa i KT) men jag förmodar att han inte menade just den kommande söndagens. I vår kyrka är den dock den första högmässan (annars firas numera bara söndagsgudtjänst/mässa) sedan 2009 års semestrar, då vi också hade gudstjänst varannan vecka för övrigt. (Hur det var innan minns jag inte på rak arm) Denna högmässa hade väl inte heller blivit om inte jag ägnat en god stund av planeringstiden åt att övertyga prästen om att det var dags...

Det har sina sidor att praktisera i andra församlingar. Man blir t ex mycket mer plågsamt medveten om hur mycket bättre allt kunnat vara i den egna församlingen. Å andra sidan tänds hoppet om att det kanske någon gång kan bli annorlunda. Tills dess ska jag baka och baka och baka. Till 66% som frivillig och till 33% som utnyttjad. Nästa gång blir det glass...

Den tomma graven

Påskdagspredikan över Luk 24:1-12

 På påskdagen har jag ofta varit med om att komma jublande glad till kyrkan. Nu ska vi fira att Jesus har uppstått, att ondskan och döden är besegrad och Jesus har öppnat paradisets portar! Och så möts man av denna skepsis, denna otro och tröghet att förstå vad som hänt hos de första vittnena till vad som skett. Det är inte utan att man blir lite arg på dem. Vi har läst hela historien och undrar hur kvinnorna som hade den tomma graven framför ögonen och dessutom redan fått höra av Jesus att han skulle dö och uppstå på den tredje dagen, ändå måste ha änglars hjälp för att begripa vad som skett. De visste inte vad de skulle tro berättar Lukas. Johannes beskriver hur Maria från Magdala först tror att någon har flyttat på kroppen. Precis som moderna, rationella, kritiskt tänkande människor söker de efter en naturlig förklaring snarare än att tro på uppståndelsen. Och när de slutligen har blivit överbevisade av sina sinnens vittnesbörd och änglarnas påminnelser om vad Jesus sagt, och går till lärjungarna och berättar, då blir de i sin tur inte trodda. Man kan hävda att det beror på att de är kvinnor och att kvinnor inte sågs som trovärdiga vittnen på den här tiden. Om det inte vore för att de lärjungar som mötte Jesus på vägen till Emmaus råkade ut för samma sak. Inte heller de blir trodda när de berättar att de träffat Jesus enligt Markus.

Men de reaktioner som beskrivs är väldigt mänskliga. Trots att man skulle önskat att de skulle ha jublat som OS-guldmedaljörer åtminstone, så är dagens evangelium så mycket mer trovärdigt när lärjungarna reagerar precis som du och jag på det ofattbara. När livet går sin gilla gång, besvikelserna blir historia och de döda förblir i sina gravar känner vi trygghet. Lärjungarna sörjde sin mästare men var beredda att låta livet gå vidare. Några tänkte börja fiska igen. Tiden med Jesus var över i deras liv. Så kommer kvinnorna och ställer allt på ända. Man skulle ju kunna tro att de som hade sett Jesus uppväcka döda, stilla stormen och driva ut onda andar skulle vara mer benägna att tro på under än du och jag. Istället reagerar de ungefär som befolkningen i Bjästa när de fick höra talas om våldtäkten. De flesta väljer att ifrågasätta kvinnornas trovärdighet, hellre än att tvingas bryta med sin verklighetsbild. Det hjälper inte att det i det här fallet är en positiv nyhet. De tror inte iallafall. Men Petrus väljer att själv undersöka saken och finner precis som kvinnorna att graven verkligen är tom. Det fyller honom med undran skriver Lukas.

När Petrus, som förnekade Jesus för att rädda sitt liv natten mot långfredagen, tillsammans med Johannes bara en kort tid senare ställs inför rådet, samma råd som var med och dömde Jesus, besvarar de befallningen att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn med: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Senare led alla apostlarna utom Johannes martyrdöden p g a att de stod fast vid sitt vittnesbörd om Jesus och hans uppståndelse.

Vad hade hänt egentligen? Om de händelserna handlar söndagarnas texter framöver. De fick själva möta den uppståndne och Thomas fick t o m sticka fingrarna i hans sår och handen i hans sida. De fick se honom stiga upp till himmelen. De fick ta emot den helige Ande på pingstdagen. Vi får följa deras förvandling som är ett under i sig.

Lärjungarnas exempel säger mycket om hur det är att vara kristen idag. Vi får förr eller senare höra att Jesus har uppstått från det döda. Att graven var tom. Hur trovärdig den som berättar är avgör om vi litar på budskapet. Vi lever i en tid där auktoriteter ofta bemöts med stor skepsis, ibland för att de inte är pålitliga i övrigt, ibland för att vi inte vågar bygga vår världsbild på vad andra säger. I det läget är vi i samma situation som lärjungarna när kvinnorna kommer och berättar. Är vittnena trovärdiga? Men vi kan också hamna i kvinnornas situation. Vi bubblar över av allt det fantastiska vi har fått erfara av Gud och hans under och vill berätta för hela världen. Men inte ens Jesu lärjungar tror på oss. 

För precis som för lärjungarna tar det inte slut vid den tomma graven. Det är där trons resa börjar. Jesus lever och vill möta dig och mig nu liksom han mötte lärjungarna då. Vi får ta emot honom i nattvarden, ha gemenskap med honom i kyrkan, Kristi kropp, och tjäna honom i de utsatta, dessa minsta, som är hans bröder och systrar. Den Helige Ande hjälper än idag oss som har dött och uppstått med Kristus i dopet och vill leva i det, att växa i tro och frimodigt vittna om hans uppståndelse i ord och handling. Aldrig dog så många kristna martyrdöden som under 1900-talet. "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört" sa Petrus och Johannes, liksom kristna idag.

Om lärjungarna hade vetat vad vi vet idag kanske de skulle haft lättare att tro. Om de hade fått se sin egen förvandling från skeptiska och rädda, till frimodiga martyrer som genom sin död vittnade om evangeliets sanning. Om de hade fått se den kyrka som bildades överleva det Romarrike som dödade både dem och Jesus. Om de hade fått se den kristna kyrkan med Den Helige Andes hjälp växa till att omfatta en tredjedel av världens befolkning. Idag kan vi både jubla och förundras över Jesu uppståndelse och den tomma graven. Jesus har segrat över döden och vi får vandra med honom igenom död till liv.



RSS 2.0