Bruno in memoriam

Idag har vår första egna häst Bruno slaktats. Vi valde att ta hem en slaktare för att han inte skulle behöva ut och åka och för att köttet skulle kunna bli till välsignelse - slakteriet kasserar nämligen djur som är för magra, och det var just för att hans tänder och mage gjorde att han inte kunde hålla hullet längre som vi blev tvungna att ta bort honom. Alternativet hade alltså varit att destruera (bränna upp) ca 200 kg kött. Snacka om slöseri på jordens resurser. En arbetshäst ska få göra nytta in i det sista anser jag.

Bruno kom hit som 14-åring år 2002 på försommaren. Han var redan då svårfödd, men hållbar och när han lärt känna oss även snäll och lydig. Han har varit halt 3 gånger på hela den här tiden, och väldigt kort tid. I början trodde vi att det skulle gå att binda honom vid ett träd eller dyl när man var ute och körde t ex till Vännäs. Det lärde vi oss att inte göra den hårda vägen. Han gick nämligen runt, runt tills antingen trädet eller grimman gick sönder. Första gången det hände var jag och sjöng på en begravning i Mariakapellet mellan Vännäs och Vännäsby. (Jag hade inget körkort på den tiden och ville gärna få det att fungera med hästskjuts) Men under tiden jag sjöng så gav sig Bruno av hemåt. Turligt nog fanns en hästvan person på förskolan i närheten som fångade honom och kom gående med honom just när jag kom ut. Vi åkte till badet, vilket han uppskattade, bara han fick bada, gärna rulla sig i vattnet. Vänta gillade han inte där heller.

Vi har i arbetet knäckt 5 par skaklar med honom, vält ett hölass och kört ikull med honom utan att skaklarna gick sönder. Hästen hade ett psyke som stod pall för allt. När en timmerbil slängde sig på tutan alldeles bakom honom hoppade han visserligen i skaklarna men han skenade inte. Den kanske läskigaste händelsen inträffade när jag var ute och körde slåttermaskin en helt vanlig morgon. Plötsligt fastnade en av ringarna i stångbettet i en krok på lokorna (träna runt hästens hals) så att halsen böjdes kraftigt bakåt och Bruno började förstås backa samtidigt som han svängde åt det hållet. Diket var alldeles bakom och kom närmare och närmare. Det enda jag kunde göra var att dra i andra tömmen också så att han till sist gick omkull. Väl på marken hoppade jag av och insåg att hästen låg på ena sakeln. Det gick inte att få honom att resa sig utan att den skulle braka. Jag började således att sela av och även ta lös delar av huvudlaget för att få lös bettöglan med hästen liggande på marken. När jag var klar gjorde jag klart för honom att han skulle resa sig. Sedan skakade han sig - bara pannremmen och bakstycket på tränset var kvar. Allt var helt och Bruno stod utan vidare helt stilla tills jag satt på alla grejer och spänt för igen. Sedan fortsatte vi som om inget hade hänt.

Bruno var en perfekt första häst. han var länge ensam häst på gården och verkade nöjd med det, men på ålderns höst fick han både "Fru" och ett plastbarn 2008 (han var ju valack) som han han var "föräldraledig" för hela sin sista sommar medan hans efterträdare Tindra var ute och jobbade. Förhoppningsvis har Tuva tagit efter något av hans lugn. De liksom vi saknar honom mycket, men då han var skröplig är det ändå bra att det är över nu. Vi tackar Gud för Bruno och allt han hjälpte oss att uträtta och att vi inte skadade oss allvarligt trots att vi var ovana. Vi tackar också för en djur-vän och allt han fick betyda, speciellt för barnen.

Från 0-100 på fyra dagar

Helt plötsligt har jag haft glädjen att få förkunna i Älvsby kyrka både i torsdags och idag. Nåja, torsdagen visste jag om för flera veckor sedan och det fanns ju en sportslig chans idag, det förstod jag eftersom sv kyrkans Grundkurs skulle planera och genomföra dagens Högmässa. Men ändå, det var svårbeskrivligt. Jag lägger ut min tolkning av dagens texter här. Till saken hör dock att min jättehäftiga raggar-style klasskompis hade inpass som placerade det hela med västkustdialekt rakt i vardagen, så det blir lite halvt utan honom, men håll till godo:

Den fattiga änkan kunde aldrig i andras ögon verka from p g a hon gav mycket i tempelkistan, som de rika kunde. De blev sedda och bekräftade av människorna för sina gåvor, och de kanske också gav dem mest för att människorna skulle uppskatta dem. Men Jesus kallar till sig sina lärjungar: Han vänder upp och ner på deras världsbild och manar dem att omvända sig från en sådan ytlig fromhet som inte kostar något utan är en fernissa och lyfter fram den som i deras ögon verkar ge lite. Jesus ser våra hjärtan och han såg att den här fattiga änkan handlade i tro när hon gav bort sina sista ören. Vad skulle hon nu leva på? Hon hade troligen inte någon son som försörjde henne eftersom hon var så fattig, hon kunde inte förlita sig på sina egna och ha sin trygghet i familjen. Inte heller kunde hon förlita sig på pengar och ägodelar. Hon kunde bara hoppas på Gud och hon gjorde det. Människorna såg inte tron bakom gärningen utan såg ner på henne, men Gud såg hennes gåva i tro.

Tron verkar och visar sig på olika sätt. När en människa söker Gud har alltid Gud sökt henne först och gett henne tro.

 ”Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.” står det i hebreerbrevet 11

Tron får oss alltså att vilja kommunicera med Gud, tron får oss att be till Gud i vår nöd. För tron får oss att inse vidden av vår nöd, tron ger mod och klarsyn att se hur min situation verkligen är. Vi klarar oss inte utan Gud, vi kommer alla att dö. Dödligheten är 100% nu som på Noas tid. Och den här världen och jag själv är full av synd och orenhet, nu som på Noas tid. Men tron ger också hopp om räddning. ” Tron är grunden för vad vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Läste vi i hebreerbrevet. Gud är vårt hopp om räddning, han har öppnat en väg för oss och visat oss på den genom Bibelns ord: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern, utom genom mig. Jesus Kristus är vår räddning och vårt hopp och tron får oss att vända oss bort från oss själva och vår synd, till honom, vi omvänder oss.

När vi vänder oss till Gud i vår nöd över synden och ondskan i våra liv, möter vi Jesus Kristus, och i tro får vi visshet om att han dött för våra synder och besegrat ondskan en gång för alla på korset. Vi får i tro uppstå med honom efter döden. Det är tron, den tro som Gud har gett oss, som är avgörande för vår räddning. De enda som blev räddade undan floden var Noa och hans familj och det var genom Noas tro de blev räddade.

”Gud sade till Noa: Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld.” Noa får klart för sig att han är i en fruktansvärd situation. Men sedan ger Gud ett hopp om räddning ” Allting på jorden skall gå under. Men med dig vill jag upprätta ett förbund.” Han lovar att rädda Noa och hans familj. Noa får hopp genom tron. Sedan får han instruktioner om var han behöver göra för att bli räddad. Han ska bygga en ark. Gud har en kallelse till honom och han börjar bygga, han verkar i tro. Om han inte hade haft Guds tydliga instruktioner skulle han knappast ha gett sig på att bygga en 150 m lång båt! Det är svårt nog att bygga en eka. Men människorna ser inte hans tro, precis som de inte såg den fattiga änkans, så de skrattar åt det dom ser: Noa håller på att bygga en jättestor båt – på land! Hur ska han får den till vattnet? Men Noa står fast. ”Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra” står det.

Genom historien har Gud på olika sätt försökt rädda mänskligheten och samtidigt bekämpa ondskan. Han har letat bland människorna tills han hittat någon som vill lyssna på honom och lyda honom och sedan har han slutit förbund med dem och verkat genom dem: Noa, Abraham, Mose och alla profeterna har det gemensamt att de genom trons kraft från Gud har kunnat uträtta mycket gott och Gud har räddat både människor i deras omgivning och dem själva. Men människorna fortsatte att vända sig bort från Gud. Då blev Gud själv människa, och genom Jesus Kristus har han öppnat vägen till sig, då som nu genom tron på Guds ord och löften som ger oss kraft i all vår svaghet. Tillsammans blir vi lemmar i hans kropp, kyrkan, som är ett synligt tecken i världen på trons kraft. Kring nattvardsbordet blir vi ett med honom och varandra. Jesus säger”Jag är vinstocken, ni är grenarna, bli kvar i mig så bär ni rik frukt, utan mig kan ni ingenting göra.”

Så får vi i förtröstan överlämna oss i Guds händer. Amen



--


Tron allena

Jag vill ge er ett boktips: Jag läste "Tron Allena" av Bo Gertz igår kväll. Läs den någon gång! Jag hade köpt på mig några böcker på ett av Sveriges mest välsorterade bokbord, nämligen det i Arjeplogs kyrka, men min vana trogen la ajg undan dem ett tag. Jag har nämligen under mina teologistudier märkt att jag om jag ger Gud möjligheten att leda mitt läsande, får jag lust att läsa en viss bok vid ett visst tillfälle, då jag som bäst behöver den. Nu var det tid för Tron Allena. Den här veckan har det dessutom fallit sig så att jag ska prata i Älvsby kyrka inte mindre än på två gudstjänster. Från 0-100 på en gång med andra ord. Då är det viktigt att påminnas om att det är vad Jesus har gjort för mig och alla andra när han tog vår synd på sig på korset och gav oss möjligheten att i tro bli rena genom hans blod, som är allt jag har både att leva på och ge till andra. Ju mer av Gud man tar emot, desto mer kan man ge, men börjar man leta efter något eget att komma med då är det kört med en gång. Våra bästa gärningar och våra mest ädla motiv är likafullt besmittade av baktankar och själviskhet. Vi behöver lita till Guds nåd var dag och var stund. Om vi överlämnar oss till honom då kan han förvandla oss, men bara om vi håller blicken fäst vid Jesus och honom som korsfäst. "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Bli kvar i mig så bär ni rik frukt, utan mig kan ni ingenting göra" (Jesus)


Att vara på plats

Nu är jag tillbaka på Svenska Kyrkans grundkurs i Älvsbyn efter en vecka hemma med ett sjukt barn. Inte för att jag inte pluggade - jag studerar ju 200% folkhögskola plus universitet - men det blev ett välkommet avbrott i må-fre borta och lör-sön hemma-lunken som visserligen just har satt sig men ändå hade mist sitt nyhetens behag. Veckans tema var annars "få upp så mycket som möjligt ur trädgårdslandet innan tacksägelsedagen"  (och vintern), och Fredrik och jag träffade knappt varandra, eftersom det sjuka barnet behövde få vara inne. "Livet på en pinne" är inte alls bra för kärleken tycker jag, men eftersom varje möte var ren bonus gick det ju inte att vara missnöjd. Istället fick jag en bra övning i att vara tacksam för de små stunderna, och tacksam för att jag fick vara hemma överhuvudtaget. Det hade varit bortkastat att gå hemma och gräma mig för att jag inte var i Älvsbyn - på samma sätt är det bortkastat att vara i Älvsbyn och gräma mig över att jag inte är hemma, vilket jag också kunde ha varit eftersom potatisen inte är helt uppe än. Tacksägeledagens stora utmaning är att se att det alltid finns något att tacka för, även när livet inte är en dans på rosor. Vi har fått själva livet av Gud med allt vad det innebär av glädje och svårigheter. Men i backspegeln kan jag konstatera att även svårigheterna kan Gud göra något gott av, genom större mognad och erfarenheter jag inte skulle velat vara utan. Den här tiden kommer jag nog bära med mig hela livet, halvåret då jag blev ung på nytt och bodde i en etta med kokvrå ovanpå Filadelfiakyrkan! Det är bara att försöka njuta även i realtid av varje stund. Tack Gud för allt!

Om att hitta inspirationen

Igår när jag startat bloggen drabbades jag av skrivkramp. Jag som brukar skriva lätt och ledigt annars undrade hur jag kunnat vara så dum att jag startade en blogg. Men när jag började analysera hur min hjärna plötsligt kunde bli tom som ett urblåst skåp insåg jag att det var för att jag blev rädd. Jag började tänka på att bloggandet sker inför vem som än vill läsa i hela världen. Tanken svindlade. Jag började tänka för mycket på vad jag inte ville skriva, vad som skulle kunna vändas emot mig och vilka konsekvenser detta skulle kunna få långsiktigt. Då svek mig inspirationen. Gissningsvis finns det någon hormoniell eller annan medicinsk förklaring till varför hjärnan slutar att tänka på livets mening och annat långsiktigt viktigt och istället koncentrerar sig på flykt när man är rädd, men eftersom jag är på god väg att bli teolog tänker jag istället ge en lika sann förklaring fast från en annan utgångspunkt. Inspiration är ett ord som har samma ursprung som det engelska uttrycket "in spirit" som betyder ungefär "i anden" vilket i sin tur syftar på Den Helige Ande, den tredje personen i treenigheten Fader-Son-Ande som den kristna Kyrkan bekänner sin tro på. I söndags var det den helige Mikaels dag och det handlade om änglarna och deras betydelse. På många ställen i Bibeln berättas om hur människor som fått änglabesök fått uppmaningen: Var inte rädd! För - handen mot hjärtat - visst är det lätt att bli rädd när man upplever att den värld som man trodde att man hade kontroll över och kände till helt plötsligt verkar vara något helt annat än man antagit. Visst går det att i sin rädsla skylla på sitt eget till synes urblåsta huvud och intala sig att man inbillat sig alltihop. Men vi kan också välja att lyda Guds budskap till oss: Var inte rädd! Ingen rädsla finns hos honom och genom att låta den Helige Ande leda och styrka oss, inspirera oss, kan vi göra det vi inte törs. Till och med blogga.

Nu ska jag gå och natta mina barn. Be "Gud som haver barnen kär" och sjunga: 

Godnatt små kamrater och tack för i dag, nu slumrar vi alla så gott.
Guds änglar i skyn håller vakt över oss, ty därom befallning de fått.
God natt! Sov gott! Och tack för i dag.

Välkommen till min nya blogg!

Det var en gång en flicka som föddes i storstaden. Hon drömde redan som liten om att bli självhushållande bonde eftersom hon tyckte att prylhysteri och konsumtionssamhälle gjorde livet trist och oäkta. Hon blev äldre och med tiden och barnen så upptäckte hon hur praktiskt det kan vara med ellyse och tvättmaskin. Men trots detta kunde hon inte komma ifrån att vi också har fått offra mycket för vårt materiella välstånd. Allt är inte prylar i livet och onekligen riskerar vi att tro att vi inte har tid för livets väsentligheter p g a dem alldeles för ofta. Olika relationer som tar tid och kraft att utveckla kommer i kläm, inte minst den relation som kan bli vårt livs mest betydelsefulla - Den med Gud. Nu lever den här kvinnan som är jag på Nylidens ekogård i Vännäs och bedriver tillsammans med min man och våra fyra barn ett traditionellt småbruk med mycket självhushållning, många djurslag och ekologisk odling med hjälp av våra nordsvenska hästar. Dessutom läser jag teologi på Umeå universitet med inriktning mot präst i Svenska Kyrkan. Den här bloggen kommer att handla om det som är viktigt i livet, i stort och smått. Åtminstone hoppas jag det, för jag vill lägga min tid på det som verkligen betyder något. Så: Låt min blogg inspirera dig till att låta dig förändras. Det är i det lilla som det stora sker.


RSS 2.0