Ofrivillig mobilfasta i tre dagar och en viktig insikt

Först några kommentarer på kommentarer: Jag läser teologi på Umeå universitet med den ursprungliga avsikten att bli präst. Nu vet jag inte riktigt längre, men jag vill inte sluta läsa heller. Jag försöker leva en dag i taget. Vi får se vad det blir av det. En till intet förpliktigande tanke är dock att jag ska läsa 30 p pedagogik inom min teologie kandidatexamen för att åtminstone ha möjligheten att använda den som grund för församlingspedagog istället. Men pedagogik är ju bra hursomhelst. Om vissa vet vad evangeliet går ut på och andra hur man lär ut men ingen behärskar bådadera så blir det ju lite si och så med undervisningen. Och undervisning är en mycket viktig uppgift för kyrkan nu när de unga nästan inte vet något om kristen tro alls. I det ingår också att undervisa vuxna så att varje kristen kan och törs evangelisera i sin omgivning. Bara en så vardaglig men försummad sak som att ge barnen en kristen fostran (jag har 4 stycken) har jag blivit mer medveten om sedan jag började läsa teologi. Om jag jämför vad jag upplever att jag kan ge dem nu, både som föredöme i tron (barn gör det man gör, inte det man säger) och i form av undervisning så är det stor skillnad. Därför gör det mig lite oroad att sv K inte kräver åtminstone någon teologi för att bli församlingspedagog. Det man hinner lära sig under grundkursen är värdefullt men inte så mycket. Kanske kommer det in mer under profilåret, det låter jag vara osagt eftersom jag inte vet.

På väg till Älvsbyn med det inhumana tåget som avgår mellan 03.06 och 07.00 (förra veckan var det försenat) så glömde jag min mobiltelefon. Jag märkte det direkt när jag kommit till mitt rum för då tänkte jag ställa alarmet så att jag skulle kunna sova 1,5 timme till och vakna och gå till skolan. Min första tanke var naturligtvis att ringa SJ, få tag i tågvärden som kontrollerat min mobilbiljett och få henne att ta hand om mobilen och ge den tillbaka till mig på återvägen. Men jag hade ju ingen telefon!!! Jag kom på att jag sett en telefonhytt i kyrkan där jag bor och beväpnade mig med några kronor. Telefonen var sedan länge borttagen i den lilla hytten som vittnade om en svunnen tid då ingen hade mobil. Var får man annars tag i en fast telefon eller för all del en mobil sådan klockan sex på morgonen utan att bli ovän med någon? I ordspråksboken står det (fritt ur minnet): "Välsignar man någon med hög röst tidigt på morgonen tas det ofta som en förbannelse." Jag visste att det fanns Skype på datorn här så jag tänkte försöka ringa via den men hittade först ingen mikrofon. Att hitta en sådan verkade omöjligt så jag bad till Gud om hjälp. Några minuter senare hittade jag den på en soffa i angränsande rum, som f ö var fullt med div elektronik i någon för mig obegriplig ordning. Tack Gud! Väl bekant med skype så ringde jag till SJ som lovade att koppla mig till tågmästaren. Efter två minuters väntan i växeln var mina gratisminuter slut och samtalet bröts. Då gick jag och la mig, men eftersom jag tagit det tidiga tåget för att fira en klasskamrats 50-årsdag och jag inte hade någon väckarklocka utan mobilen så försökte jag att bara vila. Efter en för mig okänd tid vaknade jag. Jag klädde mig och gick iväg, medan jag funderade på vad klockan var och om jag hade missat firandet iallafall. Jag tog omvägen via stationen och såg att jag skulle komma till skolan precis lagom utan att stressa. Tack igen Gud! Väl på skolan spärrade jag mitt simkort genom att låna en fast telefon. Jag insåg att jag efter många om och men hade blivit lovad förra veckan att en läkare skulle ringa mig för att jag skulle kunna få en viktig medicin utskriven på förmiddagen. Det var ju bara att glömma eftersom jag inte hade telefonen med numret han skulle ringa. Efter skoldagens slut gav jag mig iväg till radio-tv butiken i Älvsbyn, beredd att köpa en ganska dyr telefon för att slippa fara till Piteå. Jag köpte den billigaste de hade (795:-) och ett nytt simkort men eftersom jag och Fredrik brukar samråda om vad vi köper när det är lite större saker så köpte jag den på öppet köp och skickade ett mail till honom och frågade om han tyckte det var OK eller hade någon annan lösning. Den studiekamrat som jag brukar göra uppgifter med via mobil hade nämligen skype också så vi gjorde den uppgiften utmärkt på det sättet, helt gratis. Ytterligare en morgon vaknade jag i rätt tid av mig själv. För att veta vad klockan var fick jag lov att starta datorn. Jag väntade med att öppna mobilen eftersom inget verkade akut. På kvällen hade jag fått mail ifrån Fredrik och öppnade mobilen. Några gamla SMS trillade in. "Jag ringer dig imorgon om betalningen" från en kund skrivet på måndagen. Suck. "Du glömmer väl inte att ringa och gratulera Alma på födelsedagen" från min mamma. Jag tittade (äntligen) på mobilklockan. 23.30. Suck. Innan jag ställde in datumet på mobilen hade jag inte ens tänkt på vad det var för dag, än mindre på att just ringa...! Ett telefonsamtal var en utopi.

Morgonen därpå vaknade jag också av mig själv fast jag ställt mobilen på en senare tid. Jag försökte ringa hem, men möttes genast av ett felmeddelande där jag uppmanades att ringa ett nummer för mer information. Suck. Väl på skolan var det biskopsbesök och jag glömde mina tillfälliga mobila bekymmer ett tag för de mer stationära och långvariga med Svenska Kyrkan. Biskop Hans lyckas alltid på ett konstigt sätt uppmuntra en trots alla bekymmer som avhandlas. Jag tror att det är för att han utstrålar kristi kärlek och omsorg och ser en och delar bördan. Efteråt ringde jag telia och fick reda på att butiken skulle ha öppnat mitt nummer men glömt det, vilket innebar att jag måste gå tillbaka dit efter skolan och fixa det. Jag tackade Gud för att det inte hände i Piteå... Nu kan jag ringa men har fortfarande inte fått tag i dem därhemma, så nu ska jag sluta och gå och ringa.

Hädanefter ska jag aldrig mera känna någon falsk stolthet över att inte vara beroende av modern teknik. "Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad" står det. Tack Gud!

Ett lågtryck från Brittiska öarna

Jag har varit i Norwich nordost om England. På fredagen då vi skulle åka hem anlände ett lågtryck från Atlanten. Då jag stannade i Stockholm ett dygn och sedan tog tåget hem till Vännäs lyckades jag följa detta, först som regn och luftgropar, sedan som regn och slutligen som snö som övergick i regn. Innebär detta att jag andades samma luft hela vägen? Nåja. Detta lågtryck följdes av ett motsvarande tryckfall inombords. Jag insåg att jag inte varit hemma på närmare två veckor och att jag förflyttat mig Vännäs -Älvsbyn -Piteå (med familjen)- Älvsbyn - Luleå - Arlanda - London - Norwich - London - Arlanda - Rönninge - Kumla - Stockholm - Vännäs. Jag är ingen Globetrotter precis - hade inte flugit på 16 år när vi lyfte från Kallax och inte varit utanför Norden på samma tid (då första gången - till Skottland) så det har inneburit en viss anspänning att resa så mycket. Jag ska försöka lägga ut lite bilder här i ett senare inlägg. Nu ska jag bara slappa lite. Vila och vänta utan att sova är det svåraste. Idag lästes texten om de tio jungfrurna som skulle vänta på bröllopsfesten. Med eller utan olja, alla somnade när brudgummen dröjde. Håll er vakna! uppmanar Jesus. Är det inte så det är idag, det är så lätt att blunda och sova invaggad i vår tids materialistiska trygghet. I England var det Rememberence Day medan vi var där. Man samlades och höll två tysta minuter för de av landet medborgare som dött och fortfarande dör i krig. Stämningen var allvarsmättad och skoleleverna funderade (tror jag) på vilka i deras årskurs som skulle sluta sina liv som stupade soldater. Plötsligt kändes trygga Sverige med 200 år av fred som en avsomnad del av världen. Frågan är befogad: Har vi någon olja i våra lampor, är vi brinnande? Eller låter vi livet passera med en axelryckning, har vi somnat så djupt att vi inte lägger märke till vad som händer omkring oss i tron att vi är odödliga, åtminstone före 80? Ett folk som kommer ihåg att döden är en realitet och att den kan drabba även den som är ung, har också lättare att hålla sig vaken inför Jesu återkomst. Huruvida mötet med brudgummen sker efter döden eller när han kommer tillbaka är egentligen oväsentligt, det kan ske idag.

Hur liberalismens tänkande påverkar etiken enligt Hauerwas och mig

Äntligen fick jag göra en skoluppgift som var så intressant att den passar på den här bloggen! Håll tillgodo!Kommentera gärna med egna exempel! Jag vill understryka att jag inte tycker att allt som görs p g a liberala idéer inte är fel i sig. Det som blir fel är dock om dessa skymmer Guds vilja. Det finns det stor risk att de gör om man inte är medveten om att man har liberala tankeprinciper som aldrig ifrågasätts. Men gör man det finns det ju ändå en viss sannolikhet att man utifrån sin kristna tro ändå kommer att handla likadant. Man kan alltså inte per definition säga att alla etniska förhållningssätt som har sitt ursprung i liberalismen är fel. Min övertygelse är att liberalismens ideer i viss mån har sin grund i kristna värderingar men att den, eftersom den menar sig klara etiska ställningstaganden utan Gud, perverterar dessa.

Det liberala samhället har sitt ursprung i upplysningen och revolutionerna. Människans fria tänkande och individens autonomi blir en slags överordnad princip som styr samtalet. Offentligt och privat skiljs åt och religionen förpassas till det privata. I den offentliga sfären ska etiken styras av förnuftet. Etiken har kopplats bort från den religiösa kontexten. Hauerwas menar att liberalismen saknar historia eftersom det är principer formade av det rationella förnuftet som bygger upp samhället istället för ”de godtyckliga historiska elementen” (se sid 135 i "The Hauerwas reader"). Det liberala samhället behöver ingen gemensam historia eftersom vi nu istället använder de förnuftmässiga principerna för att lösa konflikter. Principerna: Lagligt/olagligt mm blir viktigare än livets mening, vart är vi på väg, vad som är människans mål och mening etc – etiken reduceras till att lösa etiska dilemman. Hauerwas menar att görande måste vila på varande. Man kan inte skilja mellan människors handlingar och deras världsbild. För Hauerwas handlar etik om hur man ser på tillvaron (Etik=optik). Individen sätts i det liberala samhället i centrum samtidigt som den blir väldigt ensam. Hauerwas menar att den kristna etiken handlar om att böja sitt liv inför Guds väg och vilja. Alltså ett förhållande där individen överlåter sig själv till Gud. Gud hamnar i centrum både för människan och etiken.

 Några konkreta exempel på det enligt mig:

Individens frihet och rättigheter står i centrum i det liberala samhället. När jag valde att bli självhushållande bonde fast jag hade jättehöga betyg var det många på min plugg-skola som liksom inte kunde acceptera att man kunde välja bort fina skolor och högstatusjobb, d v s möjligheter till individuell frihet i form av makt och pengar. Ändå var det ett fritt val från min sida. Trots det blir jag av det liberala samhället sedd som en misslyckad typ p g a mina låga inkomster och min förmodat ofria tillvaro. Jag är friare än de klasskompisar som gjorde vad som förväntades och "blev något" (som de kanske inte innerst inne ville) och nu är bundna av anställning mellan 8 och 17. Men det räknas inte riktigt eftersom min frihet är att välja bort överkonsumtion och status. När jag sedan av vilja att följa Guds vilja började på teologen fick det en bitter bismak: Plötsligt hade jag i människors ögon blivit någon "blivande högavlönad". Jag märkte att människor behandlade mig annorlunda vilket störde mig. Båda mina val: Att bli självhushållande bonde och att läsa till präst hade ju träffats med min övertygelse om att det var Guds vilja för ögonen. Ironiskt nog tog ingen som inte själv var kristen mitt första val som ett uttryck för min kristna tro, utan det sågs bara som korkat. Mitt andra val att läsa till präst gjorde visserligen min tro offentlig, men det som uppskattades bland representanter för det liberala samhället var att jag skulle bli någon med pengar och makt, inte att jag ville följa Gud.

Detta tar sig också uttryck i form av t ex feministiskt tänkande. Kvinnor som inte kämpar mot det patriarkala samhället utan frivilligt väljer bort sk självförverkligande för att de anser att deras viktigaste uppgift är att barnen får en god uppfostran och mycket tid och kärlek, ses som ”loosers”, lite korkade och lurade. Även om det verkligen skulle vara ett fritt val räknas det inte, eftersom dessas val anses präglat av historien och inte av individens eget förnuft per definition och därmed är de inte fria i den liberala meningen. Därför finns det i det liberala samhället bara ett ”godkänt” alternativ för en kvinna: Göra karriär och lämna barnuppfostran till samhället. Ett delvis annat fenomen drabbar män som väljer bort karriären för t ex att sköta barn, dessa får beröm av feministerna, men anses allmänt lite misslyckade och onaturliga. Dessutom ses deras val som ofritt eftersom det allmänt anses vara deras kvinnor som har tvingat dem. Dessa värderingar, att det feministiska perspektivet ska genomsyra allt styr ju även kursupplägget på våra kurser. Däremot är det strängt förbjudet att undervisningen är konfessionell, d v s påverkad av religiöst tänkande. Om man inte såg kvinnans underordning som ett problem utan som något positivt och menade att det var ett uttryck för att kvinnan älskade Gud och en skapelseordning värd att inordna sig i och undervisade så, då skulle säkerligen högskoleverket protestera. Ändå är det ett ur globalt och historiskt perspektiv ganska vanligt sätt att se på kvinnligt och manligt. Ett synsätt som det liberala samhället gör allt för att förpassa till historiens skräphög, vilket alltså universitetets utbildningar förväntas bidra till, även den teologiska undervisningen om t ex Paulus.

Det liberala samhällets sätt att bryta ut etiken från religionen ligger enligt vår mening bakom argumentationen för äktenskap mellan personer av samma kön i Svenska kyrkan. Historiskt sett har kyrkan alltid lärt och levt att äktenskapet är mellan man och kvinna. Men så bestämmer staten att äktenskap även ska kunna ingås mellan personer av samma kön. Hauerwas skriver ”A similar tension constitutes the Lutheran understanding of  the ”orders of creation”, that is, marrage, the legal order, the state. Christians are called to love their neighbour through submission to such orders” När staten går emot den klassiska förståelsen av vad ett äktenskap är på grundval av individens fri- och rättigheter (att ingå äktenskap ses som en rättighet, inte som en möjlighet) så hamnar den lutherska Sv K i ett dilemma: Ska man behålla troheten mot äktenskapsdefinitionen i den traditionella och världsvida kyrkans lära (vilken man sett som en skapelseordning) eller mot staten (vilken man också har sett som en skapelseordning). För att kunna argumentera för ett lärobyte används flera av liberalismens käpphästar: Traditionen beskrivs som förlegad och redo för historiens skräphög (d v s historien har ingen betydelse). Individens kärlek ses som överordnad allt annat (d vs individen sätts främst) och det ses som en rättighet att få den bekräftad i kyrkan (individens rättigheter i centrum för etiken). Kärleken bryts lös från sin kristna kontext till en överordnad princip, regel, där all kärlek definieras som rätt, god och bra. Detta trots att kristna egentligen är väl medvetna om att t ex ”kärleken till pengar är roten till allt ont” och trots att det dubbla kärleksbudet mycket tydligt beskriver att det är GUD som ska älskas över allting, och min nästa som mig själv. Kärleken till Gud kan alltså innebära att annan kärlek är etiskt fel: Älskar man t ex mammon kan man inte älska Gud också, man kommer att ”älska den ene och hata den andre” säger Jesus. Därför kan man alltså säga att kärleken till pengar är fel. Men kärleken till nästan då? Kan inte den också bli en avgud? Hauerwas beskriver den kristna etiken som ”att böja sitt liv inför Guds väg och vilja”. Om Gud vill att jag ska göra A och min nästa vill att jag ska göra B så är det alltså fel att göra B av kärlek till min nästa, lika fel som att göra som jag själv vill istället för som Gud vill. Kärleken till Gud och viljan att göra hans vilja måste komma främst, annars är kärleken inte rätt, god och bra.

Den kristna etiken kommer således att medföra ett visst lidande för individen, vilket i det liberala samhället ses som något som till varje pris ska undvikas. Individen anses inte vilja lida och den anses också ha rätt att slippa lida. På vilka sätt innebär kristen etik då lidande för individen?

 När vi sätter Guds vilja främst kommer vi i situationer då Gud vill det vi inte vill, eller då vi vill det Gud inte vill. Det är plågsamt att böja sig inför Guds vilja i sådana situationer även om man får kraft att klara det om man uppriktigt försöker och glädje genom tron. Det kan konkret innebära att man t ex måste avstå från att ingå ett förhållande med en person man älskar, inte alltid för att man är bunden vid en annan eller p g a sexuell läggning, utan kanske bara därför att Gud har en annan plan med ens liv. Det kan innebära att man inte kan ta ett jobb som har bra lön mm, det kan innebära att man uppmanas att gå och hälsa på en ensam människa när jag egentligen helst skulle se på TV, ge bort sina pengar som man hade tänkt köpa en häftig bil för eller att bära, föda och ta hand om ett barn fast man inte planerat det.

Det kan också innebära att vi manas att offra inte bara vår bekvämlighet utan också hälsa, liv och lem för våra medmänniskor och evangeliets spridning. Allt detta, där individen offrar något för sin tro och därmed lider, ses av det liberala samhället som en abnormitet och som religiös fanatism och extremism. Eftersom religionen hör hemma i det privata enligt det liberala samhället blir den tro som påverkar individens liv och val, som Hauerwas definierar den kristna etiken, en tro som har överskridit gränsen för sin plats i tillvaron och därmed ett hot mot hela samhället. Ett exempel nyligen är minister Sabunis uttalande om att religionens syn på t ex aborter och HBT-frågor inte ska tillåtas påverka politiken. Individer som tar ställning i politiska frågor utifrån sin religion måste då alltså också hållas utanför den politiska makten, eller åtminstone berövas sitt inflytande på densamma. Är verkligen detta förenligt med individens demokratiska rättigheter kan man fråga sig? Frågan är enligt det liberala tänkandet oväsentlig eftersom det ingår i demokratins spelregler att det är förnuftet som ska styra det offentliga. Individer som försöker utgå från en religiös etik i politiska frågor är därför utdefinierade som personer med ”odemokratiska värderingar”, d v s de har brutit mot demokratins spelregler och därför är det bara bra för demokratin att de saknar inflytande.

Där tar min läxuppgift slut. Det är roligt när man läser och skriver något och de egna aha-upplevelserna står som spön i backen under tiden. Tilläggas bör att det delvis är grupparbete - då väcks nya tankar och man berikar varandra. Tyckandet är dock helt mitt eget. När man väl får läsa kristen teologi är det toppen att gå teologiprogrammet! Då är böckerna, som vi brukar säga elever emellan, "nästan uppbyggliga". Vi är ju inte så bortskämda med det på vår ickekonfessionella, liberalt influerade utbildning...


En blodig vecka i familjens hägn

Nu studsar vän av ordning till: Vadå blodig, är det dags att ringa polisen?? Ta det lugnt, vi har inte slagits. Däremot har vi slaktat. Det tillhör våra höstsysslor, men det är ovanligt att vi gör det så komprimerat i tid annars. Vi brukar vanligtvis ta rätt även på blodet och koka palt, göra blodpudding mm, men efter att ha inlett veckan med att tillspillogiva ca 25l hästblod blev vi lite avtrubbade. Till saken hör att vi fortfarande har kvar konserverad blodpudding i källaren sedan tidigare och ca 3 liter nötblod i frysen. Och att det var en viss tidspress då allt behövde ske medan jag var hemma.

Det är faktiskt ett observandum detta: Vi svenskar äter blodmat från färre djur än vi äter kött ifrån. Konsekvensen är just detta, ett otroligt näringsrikt och framförallt järnrikt livsmedel går till spillo. Här finner jag en intressant teologisk infallsvinkel. Jag återkommer till den. Min erfarenhet är att mycket i bibeln som andra uppfattar som abstrakt och/eller barbariskt för självhushållande bönder är helt vardagligt. Därför går det utmärkt att associera till bibelord medan man arbetar och också finna att de beskriver realistiska, verkliga situationer. Det kanske inte är så konstigt att bönder är kristna i högre utsträckning än andra yrkesgrupper enl religionssociologiska undersökningar.  (jag hoppas dock att präster, diakoner mfl inte tillhör dessa andra yrkesgrupper!)  Eller också är det för att de vill ha bra väder som de vänder sig till Gud...

När det gäller blodmaten så finns det förhållningsregler för hednakristna som togs vid apostlamötet i Jerusalem. I Apg 15:19-21 kan vi läsa:

"Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varje stad, och han läses i synagogorna varje sabbat."

Ofta har detta tolkats som ett uttryck för en vilja att inte genom sitt liv provocera judarna i onödan (en nutida parallell skulle väl kunna vara att inte trampa på det som andra anser heligt av hänsyn, t ex avstå från karikatyrteckningar av muhammed mm) I det kristna majoritetssamhälle vi har levat i har detta ansetts som överspelat och vi har ätit blod utan att det varit anstötligt. Men kanske gör även de som avstår idag rätt: Idag lever vi ett pluralistiskt samhälle som faktiskt påminner en del om det som apostlarna levde i. För mig känns det iallafall naturligt att i hemmet med familjen och vänner som man vet var man har äta blodmat. Däremot skulle jag aldrig bjuda någon på det om jag var osäker. Precis som jag antydde ovan tycker jag att det är bra att det blir mat av så stor del av djuret som möjligt, av förvaltarskapsskäl, varför ska vi slänga mat? (I Sverige gör ju inte klimatet heller det hälsovådligt att äta blodmat om man tillagar blodet inom ett dygn och det förvaras svalt, detta är betydligt svårare i mellanöstern)

Med detta sagt hoppas jag att slippa bli kallad för fundamentalist. Jag anser precis som de som i kyrkomötet förra torsdagen röstade för en ny definition av vad ett äktenskap är att bibeln måste tolkas. Men jag tycker att tolkningen bör göras utifrån en vilja att förstå och efterfölja syftet och tanken med det bud som getts. I det här fallet, enligt mig: Provocera inte judar (eller andra religionsutövare) i onödan, evangeliet i sig är tillräckligt provokativt ändå, och det måste ju förkunnas, så det vore dumt om det inte togs på allvar p g a en blodpudding. Blir ingen provocerad bör det däremot vara OK. När det gäller äktenskapet:

 "Han (Jesus) svarade: Har ni inte läst att skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Och han fortsatte: Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två ska bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." Matt 19:4-6

Jesus hänvisar till 1 mosebok, där står det: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade: Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er." 1 mos 1:27-28

Och sedan säger han apropå sin undervisning om äktenskap och skilsmässa:

"Han svarade: Alla kan inte tillägna sig detta utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta." Matt 19:11-12

Jag kan inte annat än få det till att äktenskapet är för man och kvinna och har som främsta uppgift att föra släktet vidare, en tolkning som jag delar med alla kristna samfund (därtill judar och muslimer) utom Sv K och babtistförsamlingen Norrmalmskyrkan i Stockholm. Vi får se vad denna "djärva" tolkning från min sida får för konsekvenser för min framtid i Svenska Kyrkan.

I ett sådant läge av sorg över kyrkans splittring och osäkerhet om framtiden kan jag påminna mig om Jesus och hans renande och försonande blod mitt i lammslakten:

" Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg. Men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds bort till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun."


RSS 2.0