Svenska kyrkan finns faktiskt på nätet
Kyrkans tidning ville publicera en kommentar jag skrev på tidningens hemsida om att Svenska kyrkan finns på nätet men bara erkänner vissa skribenter som "svenskkyrkliga". Som grädde på moset blev det lite gratisreklam för både Dagens kyrka och Bibelskolan.com. Den finns här http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vi-vanliga-ar-inte-godkanda-som-kyrkans-rost
Enligt Focault så växlar diskurser till synes planlöst och rätt var det är får någon annan diskurs makt över tanken. Han kallar det "strategier utan strateger". Men jag som har fördjupat mig i Magnificat vet varför:
"Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa." Luk 1:52
Enligt Focault så växlar diskurser till synes planlöst och rätt var det är får någon annan diskurs makt över tanken. Han kallar det "strategier utan strateger". Men jag som har fördjupat mig i Magnificat vet varför:
"Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa." Luk 1:52
Mässfall
I den svåra beslutsprocessen kring vart vi skulle ta vägen idag när det inte är någonting i vår egen kyrka utan sammanlyst, och barnen därtill är på söndagsskolutflykt - pratade jag med en präst som befann sig ett par mil från sin närmaste kyrka, för att om möjligt få sammanträffa med henne där. Hon meddelade glatt att hon inte skulle till kyrkan, för "det fanns så mycket att göra på gården". Då brast någonting i mig. Solen skiner äntligen och gräset har börjat växa så smått så igår var både kor och får som tokiga. Eftersom de får gå ut i rasthage om de vill året runt så är det ganska lätt för dem att rymma, vilket de gjorde ett antal gånger under gårdagen. Jag ska väl inte klaga på att prästerna inte bryr sig om att leda hjorden om inte jag själv för mina lamm på bete tänkte jag när jag stängde hage åt dem istället för att gå till kyrkan. Även om prästerna har reglerad arbetstid numera och därmed tycks tro att de kan "koppla av" från kyrkan när de är lediga, och därtill ofta utan vidare sammanlyser för att slippa arbeta mer än sina timmar, så är vi bönder iallafall fortfarande ansvariga för våra får dygnet runt, varje dag, och kan inte hålla på att fara miltals för att få andlig föda när djuren vill ut. Tänk om jag behandlade fåren likadant som många präster behandlar sin hjord? Då fick jag nog djurförbud.
Vad har Svenska kyrkan och Scan gemensamt?
Idag läste jag en intressant artikel om ett av lantbrukskooperationens flaggskepp bland varumärkena: Scan. En kort resumé: Scan gick dåligt och för att lösa det gick man ihop med det finska HK men nu går Scan ännu sämre. Det är här likheten med Svenska kyrkan börjar. Inte i "talet om slaktade lamm".
Vad föreslås nu av Scanledningen? Jo för att lösa krisen måste man inse att Scan inte längre bara kan innehålla svenskt kött menar de. Varumärket som under lång tid marknadsförts med att det är garanten för svenskt kött ska alltså börja blanda i importkött för att slakten ska bli mer rationell och för att ta marknadsandelar är tanken. Att bli mer rationell handlar om att ytterligare minska antalet slakterier så att djurtransporterna blir ännu längre. Dessutom kan det bli aktuellt med ytterligare en försäljning av hela HK Scan till någon ännu större internationell slaktjätte. Mer av samma således.
Vad har då hänt medan Scan har lagt ner slakterier? Jo, bönderna har på många håll tyckt att det blivit för långt till slakteriet och antingen startat eget antingen tillsammans eller på gårdsnivå, initiativ som ofta lönar sig, eller också helt enkelt slutat producera slaktdjur. Bl a därför har primärproduktionen (det bönderna sysslar med när de matar sina djur) sjunkit med 10%. Det är en bidragande orsak till att det blir överkapacitet i slakten, vilken måste hanteras genom nedläggningar av ännu fler slakterier eller med att slakta importerade djur. Importen av nötkött är redan 50% av den inhemska konsumtionen. Men eftersom det därtill blivit konkurrens om den alltmer minskande råvaran, t ex från de mindre uppstickarna, har priserna stigit. Detta gynnar bönderna men är nästa hot mot slakterijätten som är beroende av billig bulkråvara till största delen. HK Scan har blivit för stor för att på ett trovärdigt sätt kunna ta mer betalt för lokalproducerat och andra mervärden som de mindre slakterierna kan utnyttja och därmed ge bönderna bättre betalt.
Nu över till Svenska kyrkan. Vi kanske inte skulle tala mindre om slaktade lamm utan mer, även i bokstavlig bemärkelse! Håller inte Svenska kyrkan på att göra precis samma misstag som exemplet Scan visar?
1.Modellen är stordrift. Ekonomiska problem ska lösas genom församlingssammanslagningar, nedläggning och försäljning av övertaliga kyrkor och därmed centralisering. Jag tror vi alla känner igen det.
2. Svenska kyrkan har en lagstadgad identitet: En evangelisk-Luthersk demokratisk folkkyrka. Låt mig betona detta sista: KYRKA. En kyrka som inte betonar att Jesus är vägen till frälsning är lika illa ute som Scan om man slutar garantera att köttet är svenskt! Ganska meningslöst att välja det märket då, när man under lång tid framhållit det som själva poängen med att köpa det! Dessutom sjunker trovärdigheten markant: Är alltså det utländska köttet lika bra? Varför har ni då lurat oss i er marknadsföring och framhållit att svenskt är bättre?
3. När Svenska kyrkan lämnar geografiska tomrum finns det två vägar: Antingen "startar man eget", inom en inomkyrklig rörelse som t ex EFS eller i ett annat samfund, eller också slutar man engagera sig. Mängden bekännande och för Guds rike arbetande sjunker då, samtidigt som det finns exempel på ställen där man erbjuder kvalitet, vilket drar folk. Nåden är inte billig där och därmed blir den intressant. För Svenska kyrkan som i stor utsträckning serverat lättuggad bulkvara finns inte längre de nära relationerna och det utmanande budskapet, som uppstickarna har. Det budskap som man tidigare menade vara frälsningsavgörande! Därför urholkas också förtroendet. Ännu värre blir det om man börjar blanda in andra religioner i syfte att dryga ut och ta marknadsandelar.
Trots att det inte fungerar att centralisera tycks Svenska kyrkans ledning liksom HK Scans tillämpa "mer av samma" som princip! Få verkar tro på att utvecklingen kan vändas till något positivt genom att starta nya gemenskaper, t ex cellgrupper mm. Istället ses den förbättrade situationen för det fåtal som härdat ut, genom att klassisk kristen tro vinner mark på vissa områden, som ett hot inför framtiden av makthavarna.
"Låt oss bygga oss ett torn som räcker ända upp till himlen" sa människorna i Babel. Men detta var inte Guds vilja - istället decentraliserade han mänskligheten ut över hela jorden. Endast i de mindre sammanhangen kan vi förstå varandra på djupet och bygga något som består. "Han störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa" jublar Maria. Den principen gäller än - betänk det alla stordriftsivrare!
...och någonting mindre som är större
Jag har haft förmånen att fira gudstjänst fyra gånger denna långhelg, varav två på Någonting Större. Nu är det dags för reflektion. Först och främst vill jag säga att det var upplyftande att prisa Gud tillsammans med så många engagerade ungdomar, villiga att följa Jesus. Dessa ungdomar fyllde mig med hopp. Gud har inte övergivit sin kyrka! Anden var verksam och människor blev välsignade. Tusen tack för ett fint arrangemang! Jag kom ihåg min egen ungdomstid i liknande sammanhang, men jag måste ändå säga att jag tycker att dessa ungdomar verkade vara mer "på" för Jesus, mer öppna för den Helige Ande och mer frimodiga.
Detta var Någonting Större och Ekumenias riksårsmöte (Gemensam Framtids ungdomsorganisation) vilket innebär att det här var extra allt. Arrangemanget var därtill det bästa någonsin i Ekumenia-sammanhang enligt en initierad, vilket jag inte betvivlar. Nästa generations kyrkoledare inom Gemensam framtid var med all säkerhet där. Lovsången fyllde mig med stor glädje - den fick mig att associera till de Oas-möten jag varit på, likaså möjligheterna till personlig förbön. Undervisningen jag hörde var också bra. Upplägget likaså. Ändå kan jag så här efteråt fyllas av vemod. Var det inte mer? Kanske beror det på att jag missade måndagens gudstjänst?
På fredagens gudstjänst handlade predikan om den Helige Ande, att "utan den kan vi lägga ner våra församlingar", samtidigt som det varnades för att åka runt och söka "kickar" på konferenser men inte leva trons liv i vardagen. På 1 maj handlade predikan om att hyckleri - spelad fromhet - gör att man leder människor fel, bort från Gud. Lära och liv behöver höra ihop. Men Sanningen är viktigast - enbart en snygg fasad är värre. Jesus höll ingen snygg fasad när han mötte fariséerna. Hans handlingar och ord harmoniserade. Han är Sanningen.
Det tredje mötet, ett betydligt mindre i Hjåggsjö missionshus med missionsförsamlingen, medverkade jag själv i. Visst var det roligt att få bidra med det man kan och verka i sin kallelse. Mötet blev nästan ett väckelsemöte, men det slutade där: Med den förhoppningsvis väckta hungern efter Jesus.
Här börjar det brännas. När jag tänker tillbaka på helgens gudstjänster ska det erkännas: De gudstjänster jag var med i på Någonting Större mättade inte min andliga hunger. De väckte min hunger efter mer av Gud - vilket är gott i sig. Det finns en mättnad som kommer av brist på hunger. Den mättnaden motverkade de effektivt. Men de två gudstjänster jag var på stannade där.
Så vad var det som gav mättnad - iallafall tillräckligt för den här veckan? Jo: Det vi sjöng om på Någonting Större 1 maj men inte gjorde på riktigt, det största i någonting mindre. Vi sjöng:
"Halleluja! Konungarnas konung är du och förblir.
Halleluja! Född av kvinna är du och du blev som vi.
Stor din härlighet i himlen, speglad över hav och jord;
störst när ner bland oss du stiger och oss mättar vid ditt bord"
(Ps o S 15 vers 4)
När ungdomarna på söndagen gick på lunch gick jag istället till Svenska kyrkan och blev mättad vid Herrens bord. Även denna gudstjänst var andefylld, mer än vanligt. För en ovan betraktare märktes det inte så mycket men två riktigt ovanliga saker inträffade. En i församlingen tog spontant till orda - det var det första. Ytterligare en bit in i gudstjänsten, under predikan, blev prästen så rörd att han började gråta. Han fann sig snart - men den översvämningen visade det fördolda källflödet och ledde på ett naturligt sätt över till mässfirandet, där källan flödar öppet:
"Brödet bryts och vinet delas, halleluja,
för att världen skall få leva. Halleluja.
öppnade är Guds förråd, halleluja,
källan flödar som var dold, halleluja."
(Ps o S 153 vers 3)
"Utan Den Helige Ande kan vi lägga ner våra församlingar" är bara halva sanningen. Utan Den Helige Ande hade det inte funnits någon kyrka överhuvudtaget är mer rättvisande. Utan Den Helige Ande hade inte heller Gud blivit människa, eftersom Maria blev havande genom honom. (Observera hur fel det blir att göra Anden till "hon"!) Andens betydelse gäller hela den allmänneliga kyrkan i tid och rum. Därför ska vi inte förakta det Den Helige Ande redan gett våra förfäder, anmödrar och andra medkristna och helt förlita oss på de andliga "kickarna" i nuet. Det blir så torftigt. Tror vi att vi är förmer än apostlar, helgon och martyrer bara för att vi kan surfa på Internet? Det kommer dagar då livets bekymmer får den nyfrälstes förälskade förhållande till Jesus att kännas långt borta och bönelivet på sin höjd blir ett "Hjälp!" Då är det gott att veta att Kyrkan bär genom sakramenten. Då är det gott att få tugga och svälja och bli mättad genom att Jesus blir så liten och så nära i oss som han var i Marias livmoder. "Detta är min kropp" säger han. Jesus är ingen hycklare och lögnare, han säger sanningen.
Till dig som undrar; Var det inte mer? Tro mig: Det är så mycket mer! Jag var nyligen på Oas-möte. Där får Gud vara stor och bli stor för oss genom tillbedjan och lovsång med storbildstext, lovsångsteam och t o m samma sånger som på Någonting Större. Men när hungern är som störst tar det inte slut utan Jesus blir liten och låter oss ta emot honom i Mässans bröd och vin. Inte bara en gång utan många gånger. Vår hunger blir mättad. När jag åkte därifrån var det som att resa sig efter ett präktigt julbord. Mässfirande en gång om dagen. Sedan kändes det skönt att få komma hem till den vanliga alldagliga vardagen och ta itu med lite handfast, energikrävande, och föga upplyftande arbete.
Jesus säger att det är saligt att hungra - för de hungriga ska bli mättade. Det gäller även er ungdomar. Er hunger är från Gud och väntar på att bli mättad - inte genom att ni sänker era förväntningar och slutar hoppas utan genom att ni får ta emot den enda som kan mätta er - Jesus själv. Nöj er inte med mindre! Nöj er inte med att höra utan att göra! Nöj er inte förrän ni får göra som urkyrkans församlingar faktiskt gjorde: Först lovsjöng de Kristus, sedan firade de Herrens måltid. Svenska kyrkan håller på att rycka upp sig efter det förfall som yttrade sig i bl a minskad frekvens i nattvardsfirandet och till att väckelsen tog andra vägar. Konservera inte detta förfall in i framtiden utan lyssna till vad Anden säger till församlingarna, till Jesu ord genom Den Helige Ande i Uppenbarelseboken:
"Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig" (Upp 3:20)
Detta var Någonting Större och Ekumenias riksårsmöte (Gemensam Framtids ungdomsorganisation) vilket innebär att det här var extra allt. Arrangemanget var därtill det bästa någonsin i Ekumenia-sammanhang enligt en initierad, vilket jag inte betvivlar. Nästa generations kyrkoledare inom Gemensam framtid var med all säkerhet där. Lovsången fyllde mig med stor glädje - den fick mig att associera till de Oas-möten jag varit på, likaså möjligheterna till personlig förbön. Undervisningen jag hörde var också bra. Upplägget likaså. Ändå kan jag så här efteråt fyllas av vemod. Var det inte mer? Kanske beror det på att jag missade måndagens gudstjänst?
På fredagens gudstjänst handlade predikan om den Helige Ande, att "utan den kan vi lägga ner våra församlingar", samtidigt som det varnades för att åka runt och söka "kickar" på konferenser men inte leva trons liv i vardagen. På 1 maj handlade predikan om att hyckleri - spelad fromhet - gör att man leder människor fel, bort från Gud. Lära och liv behöver höra ihop. Men Sanningen är viktigast - enbart en snygg fasad är värre. Jesus höll ingen snygg fasad när han mötte fariséerna. Hans handlingar och ord harmoniserade. Han är Sanningen.
Det tredje mötet, ett betydligt mindre i Hjåggsjö missionshus med missionsförsamlingen, medverkade jag själv i. Visst var det roligt att få bidra med det man kan och verka i sin kallelse. Mötet blev nästan ett väckelsemöte, men det slutade där: Med den förhoppningsvis väckta hungern efter Jesus.
Här börjar det brännas. När jag tänker tillbaka på helgens gudstjänster ska det erkännas: De gudstjänster jag var med i på Någonting Större mättade inte min andliga hunger. De väckte min hunger efter mer av Gud - vilket är gott i sig. Det finns en mättnad som kommer av brist på hunger. Den mättnaden motverkade de effektivt. Men de två gudstjänster jag var på stannade där.
Så vad var det som gav mättnad - iallafall tillräckligt för den här veckan? Jo: Det vi sjöng om på Någonting Större 1 maj men inte gjorde på riktigt, det största i någonting mindre. Vi sjöng:
"Halleluja! Konungarnas konung är du och förblir.
Halleluja! Född av kvinna är du och du blev som vi.
Stor din härlighet i himlen, speglad över hav och jord;
störst när ner bland oss du stiger och oss mättar vid ditt bord"
(Ps o S 15 vers 4)
När ungdomarna på söndagen gick på lunch gick jag istället till Svenska kyrkan och blev mättad vid Herrens bord. Även denna gudstjänst var andefylld, mer än vanligt. För en ovan betraktare märktes det inte så mycket men två riktigt ovanliga saker inträffade. En i församlingen tog spontant till orda - det var det första. Ytterligare en bit in i gudstjänsten, under predikan, blev prästen så rörd att han började gråta. Han fann sig snart - men den översvämningen visade det fördolda källflödet och ledde på ett naturligt sätt över till mässfirandet, där källan flödar öppet:
"Brödet bryts och vinet delas, halleluja,
för att världen skall få leva. Halleluja.
öppnade är Guds förråd, halleluja,
källan flödar som var dold, halleluja."
(Ps o S 153 vers 3)
"Utan Den Helige Ande kan vi lägga ner våra församlingar" är bara halva sanningen. Utan Den Helige Ande hade det inte funnits någon kyrka överhuvudtaget är mer rättvisande. Utan Den Helige Ande hade inte heller Gud blivit människa, eftersom Maria blev havande genom honom. (Observera hur fel det blir att göra Anden till "hon"!) Andens betydelse gäller hela den allmänneliga kyrkan i tid och rum. Därför ska vi inte förakta det Den Helige Ande redan gett våra förfäder, anmödrar och andra medkristna och helt förlita oss på de andliga "kickarna" i nuet. Det blir så torftigt. Tror vi att vi är förmer än apostlar, helgon och martyrer bara för att vi kan surfa på Internet? Det kommer dagar då livets bekymmer får den nyfrälstes förälskade förhållande till Jesus att kännas långt borta och bönelivet på sin höjd blir ett "Hjälp!" Då är det gott att veta att Kyrkan bär genom sakramenten. Då är det gott att få tugga och svälja och bli mättad genom att Jesus blir så liten och så nära i oss som han var i Marias livmoder. "Detta är min kropp" säger han. Jesus är ingen hycklare och lögnare, han säger sanningen.
Till dig som undrar; Var det inte mer? Tro mig: Det är så mycket mer! Jag var nyligen på Oas-möte. Där får Gud vara stor och bli stor för oss genom tillbedjan och lovsång med storbildstext, lovsångsteam och t o m samma sånger som på Någonting Större. Men när hungern är som störst tar det inte slut utan Jesus blir liten och låter oss ta emot honom i Mässans bröd och vin. Inte bara en gång utan många gånger. Vår hunger blir mättad. När jag åkte därifrån var det som att resa sig efter ett präktigt julbord. Mässfirande en gång om dagen. Sedan kändes det skönt att få komma hem till den vanliga alldagliga vardagen och ta itu med lite handfast, energikrävande, och föga upplyftande arbete.
Jesus säger att det är saligt att hungra - för de hungriga ska bli mättade. Det gäller även er ungdomar. Er hunger är från Gud och väntar på att bli mättad - inte genom att ni sänker era förväntningar och slutar hoppas utan genom att ni får ta emot den enda som kan mätta er - Jesus själv. Nöj er inte med mindre! Nöj er inte med att höra utan att göra! Nöj er inte förrän ni får göra som urkyrkans församlingar faktiskt gjorde: Först lovsjöng de Kristus, sedan firade de Herrens måltid. Svenska kyrkan håller på att rycka upp sig efter det förfall som yttrade sig i bl a minskad frekvens i nattvardsfirandet och till att väckelsen tog andra vägar. Konservera inte detta förfall in i framtiden utan lyssna till vad Anden säger till församlingarna, till Jesu ord genom Den Helige Ande i Uppenbarelseboken:
"Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig" (Upp 3:20)
Någonting Större
För andra året arrangeras Någonting Större för ungdomar från hela landet av missionskyrkans ungdomar i Vännäs, läs mer här: http://www.nagontingstorre.se/ . Jag tog med mig äldsta dottern för att hon skulle få se att det fanns fler kristna ungdomar och gick och lyssnade på ett seminarium med Emanuel Karlsten om sociala medier och kyrkans roll där.
Seminariet var mycket intressant och upplyftande. Tyvärr kom vi en halvtimme sent, men jag hann iallafall uppfatta att han menade att Internet var det nya kyrktorget och att vi behöver finnas där om vi vill träffa folk. Dessutom poängterade han vikten av många olika röster - en hemsida blir lätt anonym, men använder man sig av sociala medier och är sig själv på nätet skapas förtroende och relationer som kan bli en plattform för mission. Kyrkan har ju aldrig i första hand varit byggnaden utan de människor som möts där.
Ungdomarna som var där - vilket var en hel massa, påfallande stor andel killar dessutom, var verkligen med på noterna. Nivån på föredraget var säkerligen mycket högre än om den varit för vuxna i ämnet. Emanuel Karlsten berättade också om några lyckade opinionsbildningar han dragit igång på sin blogg www.emanuelkarlsten.se// , vilket gav en stor förståelse för hur sociala medier fungerar. Han konstaterade också att det inte är samfundens formella ledare som alltid betyder mest idag, istället är det de som är duktiga på att använda nätet som leder utvecklingen. Han menade att en kyrkoledare i någon form också behöver finnas på nätet för att möta människor. Dessutom är det viktigt att man vågar bjuda lite på sig själv och inte visar upp en putsad fasad - ingen går på den ändå. Det gäller även samfunden - låt det spreta, låt folk vara på väg och inte vara färdiga med alla frågor - det är utrymmet för samtal i processen som är mest intressant.
Med detta hört började jag tänka på Svenska kyrkans bloggpolicy och sätt att bemöta kyrkoanställda som bloggar. Hur kommer det sig att Svenska kyrkan, som säkerligen lägger mångmiljonbelopp på informatörer, reklam mm inte verkar ha tagit till sig dessa enkla insikter som Emanuel Karlsten bjöd på i förmiddags? Istället för att uppmuntra anställda att blogga, twittra och facebooka tycks de som på eget bevåg gör det anses lite hotfulla och i behov av att då och då påminnas om domkapitlenas existens. Och visst kan man förstå kyrkoledningen: Här har man kapat åt sig makten och så får kreti och pleti helt plötsligt efterföljare i hela landet bara för att de använder sociala medier och har något vettigt att säga. Hu vilken mardröm! Men hur man än försöker stävja "den kyrkliga våren", så går det inte att rå på den, lika lite som katolska kyrkan lyckades bränna Luthers verk eller Luther själv för den delen. Tryckpressen gjorde hela skillnaden för reformationen 1517. Vågar man ana en reformation femhundra år senare till följd av sociala medier? En sak är iallafall säker: Dagens unga når man med nätet. Jesu maning klingar mer aktuell än någonsin: Kom, jag ska göra er till människofiskare!
Seminariet var mycket intressant och upplyftande. Tyvärr kom vi en halvtimme sent, men jag hann iallafall uppfatta att han menade att Internet var det nya kyrktorget och att vi behöver finnas där om vi vill träffa folk. Dessutom poängterade han vikten av många olika röster - en hemsida blir lätt anonym, men använder man sig av sociala medier och är sig själv på nätet skapas förtroende och relationer som kan bli en plattform för mission. Kyrkan har ju aldrig i första hand varit byggnaden utan de människor som möts där.
Ungdomarna som var där - vilket var en hel massa, påfallande stor andel killar dessutom, var verkligen med på noterna. Nivån på föredraget var säkerligen mycket högre än om den varit för vuxna i ämnet. Emanuel Karlsten berättade också om några lyckade opinionsbildningar han dragit igång på sin blogg www.emanuelkarlsten.se// , vilket gav en stor förståelse för hur sociala medier fungerar. Han konstaterade också att det inte är samfundens formella ledare som alltid betyder mest idag, istället är det de som är duktiga på att använda nätet som leder utvecklingen. Han menade att en kyrkoledare i någon form också behöver finnas på nätet för att möta människor. Dessutom är det viktigt att man vågar bjuda lite på sig själv och inte visar upp en putsad fasad - ingen går på den ändå. Det gäller även samfunden - låt det spreta, låt folk vara på väg och inte vara färdiga med alla frågor - det är utrymmet för samtal i processen som är mest intressant.
Med detta hört började jag tänka på Svenska kyrkans bloggpolicy och sätt att bemöta kyrkoanställda som bloggar. Hur kommer det sig att Svenska kyrkan, som säkerligen lägger mångmiljonbelopp på informatörer, reklam mm inte verkar ha tagit till sig dessa enkla insikter som Emanuel Karlsten bjöd på i förmiddags? Istället för att uppmuntra anställda att blogga, twittra och facebooka tycks de som på eget bevåg gör det anses lite hotfulla och i behov av att då och då påminnas om domkapitlenas existens. Och visst kan man förstå kyrkoledningen: Här har man kapat åt sig makten och så får kreti och pleti helt plötsligt efterföljare i hela landet bara för att de använder sociala medier och har något vettigt att säga. Hu vilken mardröm! Men hur man än försöker stävja "den kyrkliga våren", så går det inte att rå på den, lika lite som katolska kyrkan lyckades bränna Luthers verk eller Luther själv för den delen. Tryckpressen gjorde hela skillnaden för reformationen 1517. Vågar man ana en reformation femhundra år senare till följd av sociala medier? En sak är iallafall säker: Dagens unga når man med nätet. Jesu maning klingar mer aktuell än någonsin: Kom, jag ska göra er till människofiskare!
Om vådan med bönesvar...
Den minnesgode på dessa breddgrader kanske minns att det var grönt och barmark länge i höstas. Det höll på att inverka menligt på skidträningarna. Sagt och gjort - när jag fick reda på detta erbjöd jag mig att be om snö. Det skulle jag inte ha gjort - jag borde ju veta vid det här laget att Gud inte bara fyller bägaren lagom utan låter den flöda över. Vi har fått så mycket snö i vinter att skidklubben t o m har fått ställa in träningar för att pistmaskinen inte hunnit med. Mycket och ofta är en bra sammanfattning. Hade vi inte börjat köra med häst och breddarvinge emellanåt hade väl räkningen på snöslungningen blivit lika hög som snödrivorna.
Nu snöar det ymnigt igen - 17 april. För varje dag ser foderprognosen allt dystrare ut. Vi hade hoppats på att slippa köpa extra i år, men för varje dag blir det en mer och mer utopisk förhoppning. "Aprilsnö är fåragö" lär bönderna ha sagt förr - förmodligen söderut. Jag har svårt att tänka mig att ett par decimeter nysnö på en halvmeter gammal snö har någon positiv effekt för jordbruket överhuvudtaget. Men det är klart: De flesta jordbrukare i världen har ju problem med brist på vatten. Därför får jag väl ändå vara tacksam för snön, även om det tar emot såhär i april. Jag hinner kanske skriva klart uppsatsen före vårbruket iallafall...
"Liksom regn och snö faller från himlen
och inte vänder tillbaka dit
utan vattnar jorden,
får den att grönska och bära frukt,
och ger säd att så och bröd att äta,
så är det med ordet
som kommer från min mun:
det vänder inte fruktlöst tillbaka
utan gör det jag vill
och utför mitt uppdrag."
Jesaja 55:10-11
Glad Påsk!
Hej alla bloggläsare! Jag hoppas att ni ska hitta tillbaka hit nu när min bloggfasta är över. Det har varit en välbehövlig tid där jag bl a hunnit vara på en pilgrimsresa Sverige runt med bil, bil, tåg, bil, buss, spårvagn, buss, tåg, simning, bil, buss, buss tåg, bil, bil, tåg, tunnelbana, tunnelbana, tåg och bil. Sedan var jag hemma. Jag var nästan längst norrut i öster (i höjd med polcirkeln) på Frimodig kyrka i Luleå stifts årsmöte. Sedan var jag längst västerut på Våroas på Åh stiftsgård och badade i havet. Det var personligt tidigt-rekord (21 mars).
Förutom denna katharsis så har jag också hunnit skriva en hel del på min magisteruppsats som ska handla om Jesu mor Maria och Svenska kyrkan. Nu tar jag skadan igen att jag, liksom de flesta andra, inte ägnat henne många minuter under min utbildning hittills. Det verkar ha varit en värre underlåtenhetssynd än jag kunnat ana. Mer än så avslöjar jag inte just nu...
Nu ska jag ta itu med äggen istället för:
Evas synd är försonad liksom vår.
Kvinnans säd har krossat ormens huvud!
Glad påsk!
Förutom denna katharsis så har jag också hunnit skriva en hel del på min magisteruppsats som ska handla om Jesu mor Maria och Svenska kyrkan. Nu tar jag skadan igen att jag, liksom de flesta andra, inte ägnat henne många minuter under min utbildning hittills. Det verkar ha varit en värre underlåtenhetssynd än jag kunnat ana. Mer än så avslöjar jag inte just nu...
Nu ska jag ta itu med äggen istället för:
Evas synd är försonad liksom vår.
Kvinnans säd har krossat ormens huvud!
Glad påsk!
Likheten mellan mig, en häst och en loppa
Jag tänker fasta från att skriva på bloggen till påsk. Jag tycker egentligen inte att det är fasta direkt - mitt förhållande till bloggandet är inte sådant att jag behöver fasta från det som jag ser det - men jag behöver en paus och det passar bra just nu.
Vi klarade förresten stormen utan strömavbrott men med extra mycket hårt arbete. Nu skiner solen igen. Det blev meterhöga drivor och vi fick skjuta bort ca tre decimeter snö för att få upp dörren på morgonen, trots att vi avslutat dagen med att sopa framför den, men tog oss iväg till kyrkan bara en kvart sena efter att ha plogat gårdsvägen med häst och breddarvinge. Så värst brett blev det nu inte, men det räckte för en personbil. Innan dess hann vi dock sakna ett kyrkstall lite - tänk så mycket enklare det varit att ta släden (och roligare). Men som vanligt stöp det på att man inte har någonstans att ställa hästen när man kommer fram. Om man far på Gudstjänst vill man ju gärna vara med sedan. Det var inte utan att vi lekte med tanken att ställa upp en oisolerad friggebod utan golv för ändamålet på kyrktomten (en hästbox ska vara minst 9 kvm). När vi tog upp saken på kyrkkaffet fick vi veta att församlingen planerade ridkonfirmation i sommar. Intressant. Kanske behovet av kyrkstall blir ännu större i framtiden?
Normalt sett brukar ju alla nykonfirmerade i församlingen bli tillfrågade om huruvida de vill bli konfirmationsledare året efter. Men det är väl för mycket begärt att det skulle gälla mig som snart är färdig teologie magister och därtill har tio års erfarenhet av hästföretagande och tjugo års riderfarenhet. Jag är väl alltför överkvalificerad för att ens få frågan - eller för gammal? Oavsett vilket har det senaste året gjort klart för mig att mina gåvor och resurser inte kommer att tas tillvara om jag inte drar igång nya projekt utanför det befintliga föramlingsarbetet - precis som vi inom jordbruket bara får mer gjort om vi själva utvecklar och hittar på nya utmaningar åt oss. Om jag trodde att jag skulle bli mer efterfrågad av församlingen av att ha en teologisk examen så blev det snarare tvärtom. Och nu pratar vi inte ens om konkurrensen om det avlönade arbetet! Det är bara att acceptera att den kyrka som strävar efter att ha låga trösklar och högt i tak, inte har tillräckligt mycket plats för mig, åtminstone inte om jag ska rymmas inom det befintliga, här där jag bor, inte nu iallafall. I den meningen är jag ganska lik en häst.
Jag hörde en liknelse om en loppa i en burk. Det var ett glaslock på burken och i början slog loppan i locket för varje hopp. Men till slut lärde den sig att hoppa bara så högt som burken tillät. Jag vill inte sluta hoppa (och hoppas?) bara för att jag hela tiden slår huvudet i ett glastak. Hoppet är inte av denna världen. Det är hoppet om Guds ingripande här och nu, hoppet om frälsning genom Jesus Kristus för alla folk. Även de som bor här. Det är som om hela kyrkan lärt sig hoppa lägre, och att de "dårar" som vägrar lära sig ska sättas på plats ala Jantelagen. Men om vi inte vågar hoppas på ett liv utanför vår lilla burk, en evighet och en Gud som enkelt kan skruva av locket om vi bara vågar be honom, vad tjänar då hoppandet till? Varför ens börja hoppa om vi inte trodde att det skulle gå att komma ut? Genom analogin om högt i tak så göder vi illusionen om att alla ryms. Illusionens fortbestånd blir viktigare än sanningen om sakernas tillstånd. Vi hoppar hellre lägre än att erkänna att vi förkrymper oss själva och varandra. Om det bara är på hästryggen ridkonfrimanderna tillåts hoppa högt kommer de stanna där - med eller utan kyrkstall!
Vi klarade förresten stormen utan strömavbrott men med extra mycket hårt arbete. Nu skiner solen igen. Det blev meterhöga drivor och vi fick skjuta bort ca tre decimeter snö för att få upp dörren på morgonen, trots att vi avslutat dagen med att sopa framför den, men tog oss iväg till kyrkan bara en kvart sena efter att ha plogat gårdsvägen med häst och breddarvinge. Så värst brett blev det nu inte, men det räckte för en personbil. Innan dess hann vi dock sakna ett kyrkstall lite - tänk så mycket enklare det varit att ta släden (och roligare). Men som vanligt stöp det på att man inte har någonstans att ställa hästen när man kommer fram. Om man far på Gudstjänst vill man ju gärna vara med sedan. Det var inte utan att vi lekte med tanken att ställa upp en oisolerad friggebod utan golv för ändamålet på kyrktomten (en hästbox ska vara minst 9 kvm). När vi tog upp saken på kyrkkaffet fick vi veta att församlingen planerade ridkonfirmation i sommar. Intressant. Kanske behovet av kyrkstall blir ännu större i framtiden?
Normalt sett brukar ju alla nykonfirmerade i församlingen bli tillfrågade om huruvida de vill bli konfirmationsledare året efter. Men det är väl för mycket begärt att det skulle gälla mig som snart är färdig teologie magister och därtill har tio års erfarenhet av hästföretagande och tjugo års riderfarenhet. Jag är väl alltför överkvalificerad för att ens få frågan - eller för gammal? Oavsett vilket har det senaste året gjort klart för mig att mina gåvor och resurser inte kommer att tas tillvara om jag inte drar igång nya projekt utanför det befintliga föramlingsarbetet - precis som vi inom jordbruket bara får mer gjort om vi själva utvecklar och hittar på nya utmaningar åt oss. Om jag trodde att jag skulle bli mer efterfrågad av församlingen av att ha en teologisk examen så blev det snarare tvärtom. Och nu pratar vi inte ens om konkurrensen om det avlönade arbetet! Det är bara att acceptera att den kyrka som strävar efter att ha låga trösklar och högt i tak, inte har tillräckligt mycket plats för mig, åtminstone inte om jag ska rymmas inom det befintliga, här där jag bor, inte nu iallafall. I den meningen är jag ganska lik en häst.
Jag hörde en liknelse om en loppa i en burk. Det var ett glaslock på burken och i början slog loppan i locket för varje hopp. Men till slut lärde den sig att hoppa bara så högt som burken tillät. Jag vill inte sluta hoppa (och hoppas?) bara för att jag hela tiden slår huvudet i ett glastak. Hoppet är inte av denna världen. Det är hoppet om Guds ingripande här och nu, hoppet om frälsning genom Jesus Kristus för alla folk. Även de som bor här. Det är som om hela kyrkan lärt sig hoppa lägre, och att de "dårar" som vägrar lära sig ska sättas på plats ala Jantelagen. Men om vi inte vågar hoppas på ett liv utanför vår lilla burk, en evighet och en Gud som enkelt kan skruva av locket om vi bara vågar be honom, vad tjänar då hoppandet till? Varför ens börja hoppa om vi inte trodde att det skulle gå att komma ut? Genom analogin om högt i tak så göder vi illusionen om att alla ryms. Illusionens fortbestånd blir viktigare än sanningen om sakernas tillstånd. Vi hoppar hellre lägre än att erkänna att vi förkrymper oss själva och varandra. Om det bara är på hästryggen ridkonfrimanderna tillåts hoppa högt kommer de stanna där - med eller utan kyrkstall!
Lugnet före stormen
SMHI varnar klass II för 20 cm nysnö och hårda vindar. Dagen började därför med att vi staplade in 3 kubikmeter ved i pannrummet. Nu väntar lite utomgårdskörning för att om möjligt slippa ut med bil och släp i snödrivorna, samt mjölkning av korna medan strömmen är kvar. Vi har haft två strömavbrott tidigare i vinter så beredskapen är inte obefogad. Men för att kunna vara beredd måste man kunna frukta det värsta och hoppas på det bästa på samma gång. Det hjälper inte att planera utifrån sina föga verklighetsförankrade förhoppningar och låta bli att förbereda sig. Ändå är det ju inte alls säkert att det blir så.
Jesus pratar om sin återkomst, å ena sidan som något vi inte kan veta tiden och stunden för, å andra sidan som något vi kan förvänta och förbereda oss inför som en kommande vår. Hur gör vi det? Törs vi hoppas på en vår för Guds rike? Kan vi förena förberedelser för att klara det värsta - strukturförändringar till följd av försämrad ekonomi och Svenska kyrkans roll som ett samfund bland andra i världens mest sekulariserade land - med hoppet om att vintern inte varar för evigt och att Jesus själv besegrade döden på korset. Att det "efter vinter kommer vår också i Andens rike". Har vi snöat in i pessimismen och slutat tro på Guds kraft?
När fikonträdet knoppas då vet vi att sommaren är nära, om det så blåser snöstorm (fast det gillar nog inte fikonträd något vidare...). Men de små svällande knopparna är lätta att missa. Träden ser ju lika kala ut som alltid. Ändå uppmanas vi att räta på ryggen. När allt ser som mörkast ut är befrielsen nära.
Nyss hörde jag om en man som suttit fast i en insnöad bil i närheten av Sävar (norr om Umeå). Enligt egen uppgift i två månader. Han var medtagen men vid liv när han hittades igår. Han hade överlevt genom att äta snö. Så blev den snö som stängde in honom också räddningen. Det onda som drabbar oss kan Gud använda för att välsigna oss. Så tror jag att det är med den situation som Svenska kyrkan befinner sig i. Den kan i förlängningen bli till välsignelse om vi inte ger upp hoppet på Guds oerhörda kraft.
Jesus pratar om sin återkomst, å ena sidan som något vi inte kan veta tiden och stunden för, å andra sidan som något vi kan förvänta och förbereda oss inför som en kommande vår. Hur gör vi det? Törs vi hoppas på en vår för Guds rike? Kan vi förena förberedelser för att klara det värsta - strukturförändringar till följd av försämrad ekonomi och Svenska kyrkans roll som ett samfund bland andra i världens mest sekulariserade land - med hoppet om att vintern inte varar för evigt och att Jesus själv besegrade döden på korset. Att det "efter vinter kommer vår också i Andens rike". Har vi snöat in i pessimismen och slutat tro på Guds kraft?
När fikonträdet knoppas då vet vi att sommaren är nära, om det så blåser snöstorm (fast det gillar nog inte fikonträd något vidare...). Men de små svällande knopparna är lätta att missa. Träden ser ju lika kala ut som alltid. Ändå uppmanas vi att räta på ryggen. När allt ser som mörkast ut är befrielsen nära.
Nyss hörde jag om en man som suttit fast i en insnöad bil i närheten av Sävar (norr om Umeå). Enligt egen uppgift i två månader. Han var medtagen men vid liv när han hittades igår. Han hade överlevt genom att äta snö. Så blev den snö som stängde in honom också räddningen. Det onda som drabbar oss kan Gud använda för att välsigna oss. Så tror jag att det är med den situation som Svenska kyrkan befinner sig i. Den kan i förlängningen bli till välsignelse om vi inte ger upp hoppet på Guds oerhörda kraft.
Tid är inte lön, tid är bön!
Jag hörde häromdagen om en undersökning i SR P1 som visade att människor som värderade sin tid i pengar var mindre nöjda med sina liv, eller om det var sin fritid (?), än andra. Inte så konstigt! Några dagar har jag hållit på med bl a ekonomisk översyn, bokföring mm. Det är ju bara att återigen konstatera att inte så mycket av det jag gör är särskilt produktivt i ekonomiska termer. Inte att blogga heller... Men eftersom det nu är så behöver jag inte heller prioritera utifrån "tid är pengar" - min tid har ändå inte så högt ekonomiskt alternativvärde!
Med det sagt så måste jag passa på att göra reklam för en App till sk smarta telefoner (som egentligen inte är så bra just till att ringa med har jag märkt...) om ni nu till äventyrs gjort misstaget att byta bort er gamla trotjänare mot en sådan. Det finns som med allt mänskligt både fördelar och nackdelar. Till fördelarna hör att man numera genom Gabriel Fjellanders eminenta arbete gratis kan ladda ner en App med Tidegärden. Men inte nog med det: Man klickar bara på "Be nu" så kommer man till RÄTT bön den tiden på dagen och kan börja. Tack vare denna App så har jag/vi nu äntligen kommit igång att be Tidegärden vilket ger bönelivet en helt annan struktur än tidigare.
Utifrån det tidigare resonemanget samt kyrkorådets tankar kring hur församlingen ska spara pengar blir ju en ganska självklar fråga: Vad kostar det att be Tidegärden? Ska ett helt arbetslag göra det på betald arbetstid så blir det ju en hel del om det finns något mer produktivt att göra med tiden. Men en följdfråga blir då: Vad kostar det att inte be (i produktivitetssänkning per timme)? Luther bad extra mycket när han hade mycket att göra. Kanske beror de ekonomiska problemen inte på brist på pengar utan brist på tid - till bön? Clara kyrka är ett exempel på sammanhang där församlingsarbetet höjdes av att både anställda och frivilliga mfl började be två gånger om dagen. Trots att tid gick åt till bön fick alltså församlingen mer uträttat - och växte.
Tid är inte pengar. Vi har en nådatid och den är just Gratis - av nåd (gratia). Men kanske är det lättare att komma ihåg det om man håller evighetsperspektivet levande. Jesus uppmanade oss att inte göra oss bekymmer för mat och kläder etc, vilket nu efter naturahushållningens tid väl kan innefatta pengar till allt detta. Vi har hans löfte: Söken först Guds rike, så skall det andra tillfalla er. Detta gäller såväl enskilda som Svenska kyrkan, vilket i sig innebär stora utmaningar och svåra beslut. Men bönen är själva grundförutsättningen för att kunna ta dem enligt Guds vilja.
Med det sagt så måste jag passa på att göra reklam för en App till sk smarta telefoner (som egentligen inte är så bra just till att ringa med har jag märkt...) om ni nu till äventyrs gjort misstaget att byta bort er gamla trotjänare mot en sådan. Det finns som med allt mänskligt både fördelar och nackdelar. Till fördelarna hör att man numera genom Gabriel Fjellanders eminenta arbete gratis kan ladda ner en App med Tidegärden. Men inte nog med det: Man klickar bara på "Be nu" så kommer man till RÄTT bön den tiden på dagen och kan börja. Tack vare denna App så har jag/vi nu äntligen kommit igång att be Tidegärden vilket ger bönelivet en helt annan struktur än tidigare.
Utifrån det tidigare resonemanget samt kyrkorådets tankar kring hur församlingen ska spara pengar blir ju en ganska självklar fråga: Vad kostar det att be Tidegärden? Ska ett helt arbetslag göra det på betald arbetstid så blir det ju en hel del om det finns något mer produktivt att göra med tiden. Men en följdfråga blir då: Vad kostar det att inte be (i produktivitetssänkning per timme)? Luther bad extra mycket när han hade mycket att göra. Kanske beror de ekonomiska problemen inte på brist på pengar utan brist på tid - till bön? Clara kyrka är ett exempel på sammanhang där församlingsarbetet höjdes av att både anställda och frivilliga mfl började be två gånger om dagen. Trots att tid gick åt till bön fick alltså församlingen mer uträttat - och växte.
Tid är inte pengar. Vi har en nådatid och den är just Gratis - av nåd (gratia). Men kanske är det lättare att komma ihåg det om man håller evighetsperspektivet levande. Jesus uppmanade oss att inte göra oss bekymmer för mat och kläder etc, vilket nu efter naturahushållningens tid väl kan innefatta pengar till allt detta. Vi har hans löfte: Söken först Guds rike, så skall det andra tillfalla er. Detta gäller såväl enskilda som Svenska kyrkan, vilket i sig innebär stora utmaningar och svåra beslut. Men bönen är själva grundförutsättningen för att kunna ta dem enligt Guds vilja.
Arbetsmarknadspolitik och praktik
Jag har roat mig med att läsa lite tidningar på sistone - efter tentamen i NT-grekiska var det riktigt skönt att koppla av lite. Vi har en rad publikationer hemma, mest gratistidningar för föreningsmedlemmar. Om folk och fä skulle man kunna sammanfatta. Det är inte så ofta jag hinner läsa dem, det ska medges. Men när jag väl gör det är det spännande. Får man inte läsa om den senaste mjölkroboten som rationaliserar bort ytterligare arbetskraft ur jordbruket så är det om någon arbetsvillig person som saknar jobb. I tidningen Dagens Arbete fastnade jag för en artikel om en ung tjej som sökt 500 jobb utan att få något och som inte av ekonomiska skäl kunde läsa klart gymnasiet som hon hoppat av i förtid. Om hon började plugga fick hon för lite pengar då alla ersättningar och socialbidraget drogs in. Detta trots att nästan alla kräver gymnasiekompetens för att man ska få jobb. Hon hade inte heller råd att ta körkort - som också ofta är nödvändigt både i jobbet och för att ta sig dit. Dessutom fanns det en KY-utbildning hon ville gå men den tog bara in fr o m 25 år. Så hon gick och väntade och gick kurser i hur man sökte jobb, trots att hon inte hade nödvändiga meriter för att få några. Vad trött man blir när man läser sådant! Om nu alla är överrens om att man måste gå klart gymnasiet för att ens kunna tänka på att få jobb så borde det väl vara huvudfokus att se till att det blev möjligt! Speciellt om man arbetar med liknande "hopplösa" fall dagarna i ända: Människor som blir hopplösa fall för att de inte får chansen att rätta till ett misstag de gjorde som mycket unga och oerfarna då de hoppade av gymnasiet. Men principerna är viktigare än de ungas framtid tydligen! Så viktiga att man gladeligen betalar ut bidrag för att de INTE ska läsa. Annars skulle ju det naturliga vara att villkora pengarna med ATT de skulle gå klart gymnasiet under tiden. Fast det är klart: Fick de jobb FÖR lätt då bleve ju arbetsförmedlarna och jobbcoacherna arbetslösa!
I artikeln stod också om hur svårt det var för unga att få praktikplatser. Det beror på att många företag är så slimmade i sin organisation nuförtiden att de anställda inte har tid att handleda en praktikant. Här gick jag igång. Svenska kyrkan har bevisat svårt att nå unga. Delvis för att det inte är några andra unga där. Men det finns ganska gott om anställda i en inte alltför slimmad organisation... Dessutom finns det fortfarande möjlighet att få arbete i Svenska kyrkan. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad man skulle kunna uträtta om man utöver befintlig personal hade ett antal praktikanter (och därtill frivilliga förstås!). Om inte annat skulle man kunna dra in ett antal ungdomar (och deras kompisar?)i kyrkans liv. Kanske skulle rent av personalen vinnlägga sig om att hålla sams för att inte ge ett dåligt intryck? Fast det kanske är att hoppas för mycket. Men kyrkan kan alltid få något uträttat samtidigt som man gör en diakonalt viktig insats för unga arbetslösa. "Skörden är stor men arbetarna få". Skaffa därför praktikanter så att ni blir fler. Eller hur var det? Det är kanske dags att erbjuda praktik för företagets del också. Det var ganska länge sedan sist. Så lite rationaliserat som vårt jordbruk är har vi både mycket jobb och mycket tid för handledning. Det låter som en paradox, men det är inte en större paradox än att vi blir mer stressade ju mer vi sparar tid! Samtidigt sitter människor och vill inget hellre än att få något att göra. Jag tror inte att Gud kallar någon som kan uträtta något till sysslolöshet, men inte heller någon till att arbeta ihjäl sig. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag." (Gal 6:2)
I artikeln stod också om hur svårt det var för unga att få praktikplatser. Det beror på att många företag är så slimmade i sin organisation nuförtiden att de anställda inte har tid att handleda en praktikant. Här gick jag igång. Svenska kyrkan har bevisat svårt att nå unga. Delvis för att det inte är några andra unga där. Men det finns ganska gott om anställda i en inte alltför slimmad organisation... Dessutom finns det fortfarande möjlighet att få arbete i Svenska kyrkan. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad man skulle kunna uträtta om man utöver befintlig personal hade ett antal praktikanter (och därtill frivilliga förstås!). Om inte annat skulle man kunna dra in ett antal ungdomar (och deras kompisar?)i kyrkans liv. Kanske skulle rent av personalen vinnlägga sig om att hålla sams för att inte ge ett dåligt intryck? Fast det kanske är att hoppas för mycket. Men kyrkan kan alltid få något uträttat samtidigt som man gör en diakonalt viktig insats för unga arbetslösa. "Skörden är stor men arbetarna få". Skaffa därför praktikanter så att ni blir fler. Eller hur var det? Det är kanske dags att erbjuda praktik för företagets del också. Det var ganska länge sedan sist. Så lite rationaliserat som vårt jordbruk är har vi både mycket jobb och mycket tid för handledning. Det låter som en paradox, men det är inte en större paradox än att vi blir mer stressade ju mer vi sparar tid! Samtidigt sitter människor och vill inget hellre än att få något att göra. Jag tror inte att Gud kallar någon som kan uträtta något till sysslolöshet, men inte heller någon till att arbeta ihjäl sig. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag." (Gal 6:2)
Kyrka - eller något annat?
Gott Nytt År alla bloggläsare! Nyår är för mig och många andra en tid då man ser både tillbaka och framåt. Jag har under hösten 2011 läst kursen "Svenska kyrkans tro och liv". Samtidigt har jag kunnat använda det jag lärt mig direkt för att försöka förstå fenomen inom Svenska kyrkan. Ett sådant är den väsensskilda kyrkosyn som finns mellan dem som anser Kyrkan vara en lärjungagemenskap där vi får växa i tro tillsammans och dem som istället ser Svenska kyrkan som en organisation som erbjuder service till medlemmarna, i den mån de behöver den. I det första fallet utgörs Kyrkan av alla som finns med i gemenskapen, i det andra av de beslutande och dem som de anställt. I det första fallet lider alla om en lem lider och att byta kyrka är känslomässigt fullt jämförbart med en skilsmässa, i det andra är man bra dum om man inte byter leverantör ifall att man är missnöjd med servicen. Behöver jag säga att jag omfattar den förstnämnda kyrkosynen? (förenklat naturligtvis, det finns ju många andra perspektiv på kyrkan också). Men vad gör man när man i sina försök att vara kyrka på detta sätt möts av den andra kyrkosynen? Naturligtvis är det svårt att enas om en gemensam vision för kyrkolivet! Risken är stor att skillnaderna i kyrkosyn urartar till personliga konflikter - särskilt om man saknar insikten att se varför man inte förstår varandra. Till det roliga med bloggar hör att man inte behöver skriva allt själv. Att andra har sett samma sak kan vara en tröst - även om det borde vara deprimerande att det till råga på allt är allmänt förekommande! Så här skrev Dag Sandahl 31 december:
"Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.
Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?
Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort."
Jag tror att även service-kyrkans tillskyndare kan ha goda avsikter - t ex vilja ge människor goda minnen av sina förrättningar i viktiga stunder i livet. Men för Svenska kyrkan som kyrka är det förödande om prästen inte också är intresserad av att bygga församling, om inte de som vill växa i tro ses som en tillgång utan ett hot. Om människor antingen ska konsumera kyrkan eller konsumeras av kyrkan (genom att de som engagerar sig frivilligt eller arbetar äts upp och bränns ut) är det faktiskt inte en Kyrka utan "en halvofficiell frivillig organisation som bedriver en konkurrensutsatt verksamhet på tros- och livsåskådningsområdet i en avreglerad religiös marknadsekonomi" som Ninna Edgardh beskriver Svenska kyrkan i "Gudstjänst i tiden". En sådan organisation har jag inget intresse för ärligt talat!
"Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.
Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?
Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort."
Jag tror att även service-kyrkans tillskyndare kan ha goda avsikter - t ex vilja ge människor goda minnen av sina förrättningar i viktiga stunder i livet. Men för Svenska kyrkan som kyrka är det förödande om prästen inte också är intresserad av att bygga församling, om inte de som vill växa i tro ses som en tillgång utan ett hot. Om människor antingen ska konsumera kyrkan eller konsumeras av kyrkan (genom att de som engagerar sig frivilligt eller arbetar äts upp och bränns ut) är det faktiskt inte en Kyrka utan "en halvofficiell frivillig organisation som bedriver en konkurrensutsatt verksamhet på tros- och livsåskådningsområdet i en avreglerad religiös marknadsekonomi" som Ninna Edgardh beskriver Svenska kyrkan i "Gudstjänst i tiden". En sådan organisation har jag inget intresse för ärligt talat!
Julen III - sångerna
Idag passade jag på att sjunga julsånger medan jag var i tvättstugan, det är så bra akustik där! Eller för att vara sanningsenlig - jag upptäckte att jag hade fått någon av "nonsensjulsångerna" som barnen lärt sig i skolan på hjärnan och ville bli av med den. Ska man måsta sätta hårt emot hårt och låta bli att delta på barnens avslutningar för att inte ta med sig dessa hem? Det går ju iallafall inte förstås, när man har med sig barnen och deras glada sång. Problem blev det iallafall - när vi försökte sjunga tillsammans ville de sjunga något de kunde - och då ska tilläggas att jag föreslog "gläns över sjö och strand" för att jag inbillade mig att alla kunde den. Tråkigt att inte kunna sjunga julsånger med sina barn! De som de lär sig i skolan kan inte jag (annat än små efterhängsna fraser som jag helst inte VILL kunna) och tiden att öva hemma tillsammans på kristna julsånger är begränsad under terminen.
När jag sjöng i tvättstugan började jag ganska snart inse vilka mängder julsånger jag kunde och dessutom blev jag mer och mer upplyft av innehållet i de sånger jag sjöng. Många av de traditionella julsångerna rymmer ofta mer av evangeliet än en ordinär svenskkyrklig predikan nuförtiden och dessutom mer koncentrerat genom det format som sången är. Inte för inte använde sig Luther av psalmsång även i undervisningssyfte. Så visst går det att förstå att det är farligt med kristna julsånger för dem som vill utrota traditionell kristen tro! Om ni minns Ulla Karlsson-debatten så uppkom den just för att Ulla Karlsson menade att innehållet i påskens psalmer var förlegat med sitt tal om synd och offer. Vad sägs då om följande:
"O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.
För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led."
Julens psalmer blir lika obekväma om man inte håller med om att kristendomen bygger på att Gud uppenbarade sig själv som Jesus för ca 2000 år sedan och att vår kunskap om Gud är beroende av att Gud blev människa och delade våra villkor just där och då i historien. Gör vi det måste vi erkänna att den kunskapen inte blir större för att allt längre tid går efter det - tvärtom - vi vet lättare mycket om nutiden. Därför är det rimligt att apostlarna visste mer om vad Jesus sa och gjorde på jorden än vi gör - speciellt om vi inte lär av dem! Kanske just därför har tradering hållits högt i kristen tradition och kultur. Men dagens samhälle värderar inte detta - vare sig när det gäller apostlarnas tro eller hur man gör skor - det ska gå fort och vara senaste mode. Ändå höll skorna bättre förr när byskomakaren omsorgsfullt nubbat dem! Ska vi då helt enkelt bli vid vår läst? Så enkelt är det inte heller. Kyrkan måste vara där människor är och leva i världen. Däremot får vi aldrig leva av världen. VI får inte köpa tanken på att när allt annat slits och slängs måste det också gälla evangeliet! Eller julsångerna, eller våra relationer! Och allt annat - går det inte vid närmare eftertanke att ta till vara på mer för både miljöns och de fattigas skull? Vi behöver vara profetiskt kritiska i vår egen tid, även om vi är kallade att leva i den. Allt var inte bättre förr, men allt var inte sämre heller!
Jesu uppståndelse var en början på det nya. Det nya står inte i motsats till det gamla. Allt innefattas i Guds stora plan. Eller som Uno Svenningssons textrad: "Det är tid att gå vidare, det är tid att börja om". Det skulle kunnat vara en julsång: Varje år går vi vidare med Jesus genom att börja om där vid krubban och sjunga om de gamla sångerna, inte för att vi är sentimentala som i "nonsensjulsångerna" utan p g a löftet: Guds ord skall inte förgå. Finns det då något mer nyttigt att lära sig utantill för generation efter generation? Det är inte sentimentalitet och nostalgi utan framsynthet och strategi!
När jag sjöng i tvättstugan började jag ganska snart inse vilka mängder julsånger jag kunde och dessutom blev jag mer och mer upplyft av innehållet i de sånger jag sjöng. Många av de traditionella julsångerna rymmer ofta mer av evangeliet än en ordinär svenskkyrklig predikan nuförtiden och dessutom mer koncentrerat genom det format som sången är. Inte för inte använde sig Luther av psalmsång även i undervisningssyfte. Så visst går det att förstå att det är farligt med kristna julsånger för dem som vill utrota traditionell kristen tro! Om ni minns Ulla Karlsson-debatten så uppkom den just för att Ulla Karlsson menade att innehållet i påskens psalmer var förlegat med sitt tal om synd och offer. Vad sägs då om följande:
"O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.
För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led."
Julens psalmer blir lika obekväma om man inte håller med om att kristendomen bygger på att Gud uppenbarade sig själv som Jesus för ca 2000 år sedan och att vår kunskap om Gud är beroende av att Gud blev människa och delade våra villkor just där och då i historien. Gör vi det måste vi erkänna att den kunskapen inte blir större för att allt längre tid går efter det - tvärtom - vi vet lättare mycket om nutiden. Därför är det rimligt att apostlarna visste mer om vad Jesus sa och gjorde på jorden än vi gör - speciellt om vi inte lär av dem! Kanske just därför har tradering hållits högt i kristen tradition och kultur. Men dagens samhälle värderar inte detta - vare sig när det gäller apostlarnas tro eller hur man gör skor - det ska gå fort och vara senaste mode. Ändå höll skorna bättre förr när byskomakaren omsorgsfullt nubbat dem! Ska vi då helt enkelt bli vid vår läst? Så enkelt är det inte heller. Kyrkan måste vara där människor är och leva i världen. Däremot får vi aldrig leva av världen. VI får inte köpa tanken på att när allt annat slits och slängs måste det också gälla evangeliet! Eller julsångerna, eller våra relationer! Och allt annat - går det inte vid närmare eftertanke att ta till vara på mer för både miljöns och de fattigas skull? Vi behöver vara profetiskt kritiska i vår egen tid, även om vi är kallade att leva i den. Allt var inte bättre förr, men allt var inte sämre heller!
Jesu uppståndelse var en början på det nya. Det nya står inte i motsats till det gamla. Allt innefattas i Guds stora plan. Eller som Uno Svenningssons textrad: "Det är tid att gå vidare, det är tid att börja om". Det skulle kunnat vara en julsång: Varje år går vi vidare med Jesus genom att börja om där vid krubban och sjunga om de gamla sångerna, inte för att vi är sentimentala som i "nonsensjulsångerna" utan p g a löftet: Guds ord skall inte förgå. Finns det då något mer nyttigt att lära sig utantill för generation efter generation? Det är inte sentimentalitet och nostalgi utan framsynthet och strategi!
| Och det hände vid den tiden: till kung Davids Betlehem Josef och Maria rider, men där finns ej rum för dem. När Guds moder föda skall blir hon visad till ett stall. 2. Han som skapat universum som satt lagarna för allt, delar med en åsna husrum, tar ett hjälplöst barns gestalt, vilar i en modersfamn. Jesus Kristus är hans namn. 3. Timmermannen Josef vaktar barnets bädd i krubbans halm. Och Maria nynnar sakta för sin son kung Davids psalm. Djurens blanka ögon ser undret som i natten sker. |
4. Herdar, fattiga och frusna, långt från stadens port och tull ser omkring sig mörkret ljusna, hör en sång av glädje full: Er stor glädje bådar jag! Frälsaren är född idag! 5. Rymden fylls av änglaröster: Ära, ära vare Gud! Stjärnan som står klar öster bär om nyfödd konung bud, visar väg för vise män som vill hylla konungen. 6. Ännu löftets stjärna brinner. Julens bud kring jorden når. Släkten efter släkten finner vägen som till barnet går. Till vårt hem i Faderns hus lyser oss den stjärnans ljus. |
Eva Norberg Hagberg 1971 efter |
Julen II - Julstädning
Innan jul städas det och fejas så det står härliga till. Julstädningen har iallafall för mig kommit att bli en alltmer sakramental aktivitet. "Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp" sjunger vi i advent. Vad är julstädningen om inte en praktisk syssla som syftar till att förbereda Herrens ankomst? Ingen av oss skulle låta bli att städa inför ett besök av Karl den XVI Gustav, så varför skulle vi inte göra oss till för att fira Jesus, kungars kung?
Som jag ser det finns det dock två sätt att städa: Städa fram och städa bort. När man dyker längst in i garderober och skafferi för att leta fram sådant som inte längre duger till att användas, och gör resten av innehållet mer överskådligt då städar man fram - fram med det som inte håller måttet utan bara tar plats och försvårar livet. Julstädningen inför Herrens ankomst - både i huset och i våra hjärtan borde vara en sådan städning. Bara den håller måttet inför honom som ser vad som finns i människan (och hennes garderober). När Jesus möter människor, t ex den samariska kvinnan vid Sykars brunn, då befriar han genom att städa fram det obehagliga och lyfta av bördan av synden som vi har gömt någonstans långt inne och försökt glömma. Det vi har försökt städa bort städar Jesus fram. Det leder till befrielse och ett nytt liv.
Men hur många har inte varit med om att det blir lite bråttom på slutet? Alldeles innan gästerna ska komma - då är det ytan som gäller. Att snabbt gömma undan det som man inte vill ska ligga framme i skåpen. För vem vill inte låtsas som om allt är perfekt? När vår julstädning förfaller till att städa bort, både i huset och när det gäller vårt hjärta, då verkar allt bra för stunden. Men förr eller senare kommer det vi har försökt gömma undan fram. Vi visar upp en snygg fasad och hoppas att ingen ska genomskåda oss. "Ni är som vitmenade gravar" sa Jesus till fariséerna. Inuti fulla av de dödas ben men med en snygg utsida. Ska vi städa för Jesus hjälper det inte att städa bort - vi blir alltid avslöjade. Kanske är det därför han säger: "Akta er för fariséernas surdeg, hyckleriet. För det finns inget dolt som inte ska bli känt och det ni viskar i enrum ska ropas ut från taken."
Att bli avslöjad av Jesus är något som tar emot - särskilt innan man känner honom och vet att han förlåter och befriar. Vi vill gärna hålla skenet uppe, den gamla människan kämpar emot. Att på djupet erkänna sin brist är svårt, speciellt när erkännandet inte är allmänt hållet och tyst utan specificerat inför en annan människa som i den enskilda bikten. Men det är ju svårt att städa ordentligt i skåpen också. För den ytliga betraktaren kan det t o m verka mer ostädat medan man håller på. Men precis som inte genvägarna håller i våra hem så håller de inte heller i våra liv. Vågar vi släppa in Jesus att bo och rumstera om i våra hjärtan så gör han ett grundligt städarbete där och vi kan ägna kraften åt att städa fram i våra bostäder istället för att upprätthålla fasaden som perfekt människa!
Psalm 490 i Psalmer och sånger:
1. Förunderligt och märkligt,
omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt
och ljuvt att tänka på:
inunder öppen himmel,
på bädd av strå och blad,
du finner, Herre Jesus,
din första vilostad.
2. En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös´ like
sin första natt på jord.
3. Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!
Som jag ser det finns det dock två sätt att städa: Städa fram och städa bort. När man dyker längst in i garderober och skafferi för att leta fram sådant som inte längre duger till att användas, och gör resten av innehållet mer överskådligt då städar man fram - fram med det som inte håller måttet utan bara tar plats och försvårar livet. Julstädningen inför Herrens ankomst - både i huset och i våra hjärtan borde vara en sådan städning. Bara den håller måttet inför honom som ser vad som finns i människan (och hennes garderober). När Jesus möter människor, t ex den samariska kvinnan vid Sykars brunn, då befriar han genom att städa fram det obehagliga och lyfta av bördan av synden som vi har gömt någonstans långt inne och försökt glömma. Det vi har försökt städa bort städar Jesus fram. Det leder till befrielse och ett nytt liv.
Men hur många har inte varit med om att det blir lite bråttom på slutet? Alldeles innan gästerna ska komma - då är det ytan som gäller. Att snabbt gömma undan det som man inte vill ska ligga framme i skåpen. För vem vill inte låtsas som om allt är perfekt? När vår julstädning förfaller till att städa bort, både i huset och när det gäller vårt hjärta, då verkar allt bra för stunden. Men förr eller senare kommer det vi har försökt gömma undan fram. Vi visar upp en snygg fasad och hoppas att ingen ska genomskåda oss. "Ni är som vitmenade gravar" sa Jesus till fariséerna. Inuti fulla av de dödas ben men med en snygg utsida. Ska vi städa för Jesus hjälper det inte att städa bort - vi blir alltid avslöjade. Kanske är det därför han säger: "Akta er för fariséernas surdeg, hyckleriet. För det finns inget dolt som inte ska bli känt och det ni viskar i enrum ska ropas ut från taken."
Att bli avslöjad av Jesus är något som tar emot - särskilt innan man känner honom och vet att han förlåter och befriar. Vi vill gärna hålla skenet uppe, den gamla människan kämpar emot. Att på djupet erkänna sin brist är svårt, speciellt när erkännandet inte är allmänt hållet och tyst utan specificerat inför en annan människa som i den enskilda bikten. Men det är ju svårt att städa ordentligt i skåpen också. För den ytliga betraktaren kan det t o m verka mer ostädat medan man håller på. Men precis som inte genvägarna håller i våra hem så håller de inte heller i våra liv. Vågar vi släppa in Jesus att bo och rumstera om i våra hjärtan så gör han ett grundligt städarbete där och vi kan ägna kraften åt att städa fram i våra bostäder istället för att upprätthålla fasaden som perfekt människa!
Psalm 490 i Psalmer och sånger:
1. Förunderligt och märkligt,
omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt
och ljuvt att tänka på:
inunder öppen himmel,
på bädd av strå och blad,
du finner, Herre Jesus,
din första vilostad.
2. En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös´ like
sin första natt på jord.
3. Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!
Julen I: Skolavslutning
Låt mig först få hälsa alla bloggläsare en God Jul - eller ska jag säga god fortsättning på julen? Jag tillhör emellertid den lilla skara som anser att julen börjar på julafton kl 18.00 och varar till tjugondag Knut - så ur den synvinkeln har den ju bara börjat! Men vi är ju bra på att tjuvstarta i Sverige - alla högtider av vikt firas ju dagen innan! (Av samma anledning tror jag inte att nationaldagsfirandet blir någon höjdare förrän man börjar fira Nationaldagsafton!) Ju äldre jag har blivit (med tillhörande ansvar), desto bättre har jag börjat tycka om just juldagen: En vilodag värd namnet för en husmor med all mat färdiglagad redan, en dag som dessutom inleds med Gudstjänst i ottan så att man inte har någon tid att passa sedan. För småbarnsfamiljer är det som regel enklare att komma iväg direkt på morgonen än när barnen börjat leka också. Dessutom är det en väldig kontrast mot den fullspäckade julafton, eller för all del hela Lucia-skolavslutnings-tenta-perioden! Till dagens glädjeämnen hörde att jag läste en bok som jag fått från en bloggläsare i julklapp med posten! Tack!! Vilken uppmuntran i bloggandet att få sådant gensvar! Dessutom precis vad jag behövde läsa efter julottans predikan...
Vid den sorgligt lagliga och föga uppbyggliga julavslutningen där Jesus visserligen nämndes (med kärlek i rösten) - men inte som frälsare då utan som en som föddes i ett stall för drygt 2000 år sedan, och som ville att det skulle vara fred och vi skulle vara snälla, funderade jag på hur man skulle kunna följa lagen utan att det blev så tamt. En idé jag fick var att prästen kunde presentera sig som präst och berätta att "min uppgift är att berätta om att Gud kom hit till jorden som Jesus för att vi genom tron på honom ska bli räddade och få evigt liv." En arbetsbeskrivning är ju inte olaglig! Vidare kan man ju berätta lite om kyrkan, att många människor bidragit med pengar för att den skulle byggas för att de tyckte att det behöver finnas ett särskilt rum avskilt för att samlas i för att komma inför Gud. Varför inte citera Luther och berätta att han ansåg att kyrkorummet inte skulle användas till annat? Nåja, det kanske är bra att jag inte ska bli präst...
En som däremot stått inför uppgiften och genomfört den även i år är Dag Sandahl som har lagt ut texten till julspelet - eller Julspektakel - som han kallar det, på sin blogg http://bloggardag.blogspot.com/2011/12/god-jul-med-barntillatet-fast-olampigt.html. Läs och få er ett gott skratt! Men glöm inte att det även bland byråkraterna på skolverket säkert finns kristna som mot sitt samvete tvingas kontrollera att reglerna efterföljs. Och att det finns politiker som stiftar landets lagar! Luthersk tvåregementslära tillkom i ett läge där såväl kyrka som stat var konfessionellt lutherska. Men med en sekulär stat blir det lägen där kyrkan borde sätta ner foten. Inte bara rektorerna har ett ansvar inför sin arbetsgivare!
Vid den sorgligt lagliga och föga uppbyggliga julavslutningen där Jesus visserligen nämndes (med kärlek i rösten) - men inte som frälsare då utan som en som föddes i ett stall för drygt 2000 år sedan, och som ville att det skulle vara fred och vi skulle vara snälla, funderade jag på hur man skulle kunna följa lagen utan att det blev så tamt. En idé jag fick var att prästen kunde presentera sig som präst och berätta att "min uppgift är att berätta om att Gud kom hit till jorden som Jesus för att vi genom tron på honom ska bli räddade och få evigt liv." En arbetsbeskrivning är ju inte olaglig! Vidare kan man ju berätta lite om kyrkan, att många människor bidragit med pengar för att den skulle byggas för att de tyckte att det behöver finnas ett särskilt rum avskilt för att samlas i för att komma inför Gud. Varför inte citera Luther och berätta att han ansåg att kyrkorummet inte skulle användas till annat? Nåja, det kanske är bra att jag inte ska bli präst...
En som däremot stått inför uppgiften och genomfört den även i år är Dag Sandahl som har lagt ut texten till julspelet - eller Julspektakel - som han kallar det, på sin blogg http://bloggardag.blogspot.com/2011/12/god-jul-med-barntillatet-fast-olampigt.html. Läs och få er ett gott skratt! Men glöm inte att det även bland byråkraterna på skolverket säkert finns kristna som mot sitt samvete tvingas kontrollera att reglerna efterföljs. Och att det finns politiker som stiftar landets lagar! Luthersk tvåregementslära tillkom i ett läge där såväl kyrka som stat var konfessionellt lutherska. Men med en sekulär stat blir det lägen där kyrkan borde sätta ner foten. Inte bara rektorerna har ett ansvar inför sin arbetsgivare!
