Bakläxa från Torbjörn

Torbjörn Lindahl kommenterade att han efter fyra månader friats och att jag borde skriva något. Visst har han rätt. Jag har personligen för längesedan kontaktat honom efter beslutet och uttryckt lättnad och glädje. Men den tid som förflutit mellan dessa blogginlägg har varit den mest omvälvande någonsin i mitt andliga liv. Jag vet helt enkelt inte om och i så fall hur jag ska fortsätta blogga. Det finns somligt man hellre berättar i förtroende mellan fyra ögon. Jag vet inte vilka som läser denna blogg lika lite som Torbjörn Lindahl visste vilka som läste hans. Men hans kallelse är att förkunna Ordet. Min tycks efter höstens händelser vara att ta emot Ordet som ett svagt och bräckligt kärl och jag är inte van att vara svag. Jag behöver likt Maria få begrunda det som hänt. Att lämna ifrån sig något nu innebär att kärlet måste krossas. Kanske kan det såsmåningom också för mig komma en stund då det precis som för Maria i julnatten istället blir omöjligt att hålla skatten kvar: "Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda"

 
God fortsättning på jultiden och Gott Nytt År!

Lex Torbjörn

Den bloggande prästen Torbjörn Lindahl har hamnat i blåsväder. Vädret är dåligt denna sommar, men att det skulle gå så långt som till fyra domkapitelsanmälningar av min bloggranne och vän i Frimodig kyrka, det var nästan värre än att mycket är oslagit och inget är inkört. Får Torbjörn på pälsen för sitt inlägg om fobiskhet, då börjar det vara dags att bli rädd på allvar.
 
Eller inte. Varför vara rädd för dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra något mer? Jesus är tydlig på flera ställen: Var inte rädda! Tänk om det fick bli ett Lex Torbjörn. Torbjörn ifrågasatte att man benämns -fob p g a vissa åsikter. Men även om vi kanske egentligen inte är -fober så är vi ofta rädda, stick i stäv med Jesu ord. Räddast är vi kanske för att sticka ut och stå ensamma i stormen. Och ändå vet vi att Jesus är med oss där och är Herre också över den. Låt oss därför ta fasta på det Torbjörn ville få fram: Nämligen att ordet -fob används slarvigt. Jag skulle vilja mynta ett nytt begrepp: Jag är "antifob". Som antifob är jag inte bara orädd, jag är också principiellt emot rädsla. Rädslan förminskar oss som människor och är ett av djävulens viktigaste verktyg. Lex Torbjörn kan vi alla som kristna kliva ut ur garderoben, som antifober, säga vad vi tycker och orädda gå lejonen tillmötes på dagens arenor.

Under regnbågen

Sommaren är här och med den regnbågen både på himmelen och på flaggor och facebookstatusar runt vårt avlånga land. Det är dags att vara stolt över sådant som förut ansågs vara emot Guds vilja, sluta sig samman och under regnbågens tecken tillsammans glädjas åt att ingen hindrar denna stolthet.
 
Nu kan det emellertid vara på sin plats att påminna om att regnbågen är en mycket gammal symbol, utvald av Gud själv till tecken på hans förbund med Noa och löftet att aldrig mer utplåna nästan hela mänskligheten med en översvämning, likt den som kallas syndafloden. Varför kallades den så? Jo i 1 mosebok berättas att människornas många synder hade gjort att Gud ångrade att han skapat dem. Ändå gav han möjlighet till omvändelse och räddning genom Noa och arken som Noa hade byggt i lydnad emot de ord som Gud hade talat till honom. Men det hjälpte inte stort, eftersom de allra flesta människorna inte lyssnade på Noa och hans budskap från Gud, utan ville stanna kvar utanför. De ville inte svälja stoltheten och Gud tvingade dem inte att göra det heller. Därför gick de alla under i vattenmassorna.
 
När Noa väl kommit ut ur arken slöt Gud det förbund med honom som kom att omfatta alla människor, inte bara Israels folk, och som brukar kallas "det noakitiska förbundet". Tecknet för detta förbund är regnbågen. I och med att Gud lovade att inte sända någon ny syndaflod lever vi alla i en nådatid alltsedan dess. Gud upprätthåller sin skapelse enligt sitt löfte, till tidens slut. Trots en kall vår kommer sommaren till sist, sådd och skörd följer på varandra och livet nyskapas och upprätthålls våra böner och goda gärningar förutan. Ändå händer det att Guds godhet och/eller allmakt ifrågasätts i en värld präglad av terrordåd, girighet, miljöförstöring, familjeupplösning, krigshot och konflikter. Då bör vi påminna oss regnbågen.
 
 
Det är kanske en välgärning att människor intar det offentliga rummet under regnbågsfanor och med människans ursynd "Pride", som rubrik. Budskapet står fram med all önskvärd tydlighet om vi bara sväljer vår egen stolthet och lyssnar på Guds Andes röst.
 
Under regnbågen syndar vi alla på nåden. Låt oss inte glömma det.

Döden som befriare

I mina tidigare blogginlägg, kära Theofilus, har jag beskrivit hur jag på olika sätt varit missnöjd med den kyrka som jag ändå uppfattat som min andliga moder. Denna moder har jag förväntat mig vård och omsorg av, såväl andligen som lekamligen, men gång på gång har denna förväntan kommit på skam. Trots att jag i mycket hållit med Luther, har jag haft svårt att känslomässigt dra konsekvenserna av att kyrkan är "simul justus et peccator" (på en gång rättfärdiggjord och syndare), precis som alla människor som ingår i den. Liksom sjuåringen har jag velat tro att "mamma är världsbäst" och att hennes kvaliteter som mor bevisas av att jag älskar henne så mycket. I ett senare skede tänkte jag att inget gudfruktigt barn överger sin mor, även om hon är gammal och sjuk. Trots detta vet du som läst den här bloggen, att jag omdefinierat mig själv från stannfågel till flyttfågel och därmed så smått vidgat vyerna och försökt hitta en optimal miljö för andlig växt genom att befinna mig på olika ställen vid olika tillfällen. Nu kan man säga att detta kringflackande liv har burit frukt.
 
 
 
Men först till blogginläggets rubrik. Jag har under detta vinterhalvår fått uppleva hur min svärmor hastigt blivit sjuk och sedan avlidit i cancer. Från första besked till det att hon avled tog det tre intensiva månader. Det var månader då också jag som svärdotter sattes på prov eftersom jag, då min man är enda barnet och våra döttrar är minderåriga, kom att få axla rollen som den mest närstående kvinnan med allt vad det innebär. Därmed blev jag, utan att förstå hur det egentligen gick till, men med 2 års yrkeserfarenhet som vårdbiträde i bagaget, huvudansvarig för att se till att min svärmor fick bästa möjliga vård; genom egna insatser, samordning av andra anhörigas insatser och genom att föra dialog med och ställa krav på samhällets olika instanser. Det var en både meningsfull och tung tid där den enskilda själavården var ett viktigt stöd och gav möjlighet till egen reflektion mellan varven.
 
 
 
Det värsta var inte att hon dog. Tvärtom präglades de sista två dagarna av frid och döden kom som en befriare. När människan föll i synd sade Gud till Adam att han skulle dö. Det kan uppfattas som ett straff, men Gud vill det bästa för sina barn i alla lägen, även när vi ställt till det för oss rejält. Det bevisade han när han i Jesus själv tog döden på sig för att försona världen med sig och besegra den död som blev syndens konsekvens. Döden är det enda som kan befria oss från "denna syndens kropp". Utan död ingen uppståndelse, det får vi inte glömma. Döden kom in i världen efter syndafallet för att befria oss från de värsta konsekvenserna av synden. Liksom Gud gav sin mänsklighet en chans till omstart efter floden, ger döden i varje stund de nu levande möjligheten att bryta med tidigare generationers ondska, dra lärdom och vända om till Herren. Likaså befriar döden de sjuka från lidandet som intill denna blivit värre och värre. Den som dör med Jesus är inte ensam och behöver inte frukta döden. Den så dör, dör väl.
 
 
 
Det värsta var istället den tid då jag på alla upptänkliga sätt försökte hålla min svärmor vid liv, trots att jag både visste och märkte att det bara gick åt ett håll. Moraliskt och känslomässigt hade det förstås varit omöjligt att göra något annat, men det var likafullt en mycket plågsam, men ack så välbekant situation. Denna fåfänga kamp var identisk med mitt kyrkliga engagemang! Men inte bara mitt kyrkliga: Hur ofta hade jag inte i olika sammanhang fåfängt stridit, jag som ofta refererat till att mitt namn betyder "den stridbara kristinnan"? Ibland har stridandet förstås också givit resultat, men bara då där funnits ett verkligt hopp som varit av Gud, han som vet allt. "Herre jag vill bida, stilla vid din port. Icke fåfängt strida som jag fordom gjort". När jag in på bara kroppen fick uppleva hur uppgivandet av det fåfänga mänskliga hoppet ledde till frid förändrade det mig på ett oanat sätt.
 
 
 
Redan medan allt detta pågick förstod jag att denna erfarenhet också skulle förändra min relation till kyrkan, men inte hur. Sorgen brukar aktualisera andra sorger och därför kom smärtan i relationen till kyrkan också upp till ytan. Tack vare att vi ådrog oss intresse från församlingens själavårdare i samband med dödsfallet fick jag en större förståelse för de underliggande problem som orsakat vår personliga smärta lokalt vilket blev början till en försoningsprocess, där jag har kunnat se, förstå, förlåta och gå vidare. Detta hade emellertid inte varit möjligt om inte Gud genom sin stora nåd därtill välsignat mig med en god själavårdare också utanför detta sammanhang som vidgat perpektivet, något som möjliggjordes av vår flyttfågelstillvaro.
 
 
 
"Därför så länge världen står, det efter vinter kommer vår också i Andens rike". Så kan jag nu sammanfatta denna vinters resa: Jag sökte efter platser för den omsorg och växt som inte min sjuka gamla moder Svenska kyrkan kunde ge mig längre, i alla fall inte ensam, och fann att ingen enskild kyrka här på jorden går fri från synden och döden, men att varje kyrka som dör har del i Guds löfte att "dödens portar inte ska vara henne övermäktig". Jag lät henne dö, släppte det fåfänga hoppet och fick frid och försoning. Och varje dag ser jag nya vårtecken. När jag förväntar mig att hon är död, möts jag hela tiden av en tom grav och orden "varför söker du den levande här bland de döda?" I min iver att tjäna Gud genom kyrkan blev min uppriktiga strävan (som vanligt) missriktad och kom mig att glömma bort att "Herren är min Herde" och den jag ska förvänta mig allt gott utav. När saken fått sina rätta proportioner kan jag leva med Svenska kyrkans brister. Dem känner jag, till skillnad från andra mammors. Jag vet att hon kanske inte är "världens bästa mamma" men hon är iallafall min mamma, död eller levande. Om hon överger mig vet jag att det finns goda fostermödrar också, men jag ska för Herrens skull hedra min moder oavsett vad hon gör, t o m om hon förkastar mig. Nu när jag är vuxen i förhållande till henne kan jag både älska henne lagom mycket, d v s mindre än Gud, och låta bli att tolka hennes eventuella vanvård som att jag själv är värdelös. Jag kan ha glädje av henne och stå till tjänst i den mån hon så önskar men jag behöver inte vara helt beroende av henne för att ha ett bra liv.
 
 
 
Med denna nya och nödvändiga distans stod det också klart för mig att jag nu kan ställa mig till Svenska kyrkans förfogande som diakon och genomgå antagningskonferensen, utan att riskera att gå under på kuppen. Nu vet jag i mitt hjärta att jag skulle bli en bra diakon oavsett vad Svenska kyrkan anser om saken och att jag kommer överleva både ett nej och ett ja.

"Klimatsmart kyrka" alltmer bilburen

Svenska kyrkan är tydligen mån om klimatet har vi fått höra av div informatörer, biskopar m fl. Samtidigt sker en motsatt utveckling som är väldigt luthersk antar jag - Luther beskriver ju i "En kristen människas frihet" paradoxen att den kristne både är slav och fri på samma gång. Nu ser vi en liknande paradox där Svenska kyrkans vilja blir alltmer "god" i klimathänseende, samtidigt som bilberoendet bland de kyrkokristna ökar mer och mer. Låt mig ta ett närliggande exempel, nämligen vår familj. Vi är sju personer och vardagligen klarar vi oss utmärkt med en liten bränslesnål femsitsig bil, eftersom vi inte färdas samtidigt och flera kan ta sig med kollektivtrafik dit de ska. Men så var det söndagarna. Vi bor 5 km från närmsta kyrka och även den sträckan skulle några kunna cykla eller gå. Men i takt med att pastorat ökar i storlek och gudstjänster sammanlyses så ser vi nu ingen annan utväg än att köpa en sjusitsig större, och därmed bränsletörstigare, bil om vi med någon någorlunda säker söndaglig regelbundenhet ska kunna fira gudstjänst i Svenska kyrkan även fortsättningsvis. Nu menar jag inte att utvecklingen just här per automatik behöver gå åt det hållet, bara att vi, utifrån det allmänna läget, tror att vi kommer behöva den, vilket påverkar vårt beslut att köpa bilen. Till detta rent praktiskt-strukturella kommer den teologiska och liturgiska diversifieringen av samfundet som frestar kyrkokristna att färdas till en kyrka längre bort än den närmaste om det är "bättre" där. Hur många personkilometer gudstjänstfirarna färdas till en gudstjänst är inte ens ett miljömål i verksamheten så vitt jag vet. (Kanske något att motionera om?) Endast de mil som anställda och förtroendevalda färdas finns med in någon slags redovisning. Därför kan det ju i förstone se ut att vara bättre om de anställda stannar kvar på samma plats och man bara värmer upp en lokal etc. Men ekvationen blir ju en annan om de personkilometer som gudstjänstfirarna färdas också räknas med. Då kanske det är motiverat att fira gudstjänster i mindre skaror och att EN bil med anställda åker längre för att ortsbefolkningen ska kunna gå eller cykla till gudstjänsten. Det gör till på köpet Svenska kyrkan mer närvarande och öppen och ingjuter kanske också en del hopp i bygder där allt annat redan för länge sedan lagts ner. "Närvaro, öppenhet, hopp" sägs ju vara Svenska kyrkans ledord. Först då också den miljöbelastning som drabbar enskildas privatekonomi till följd av Svenska kyrkans avsaknad av gudstjänster på vissa orter räknas med kan Svenska kyrkans totala miljöbelastning värderas rättvist. För Svenska kyrkan vill väl ändå att vi alla ska fira gudstjänst, eller?

Som flyttfåglar

Emeritiprästen har sin vana trogen återvänt till såväl sommarstuga som sommarvikariat i församlingen, ”likt en flyttfågel”, som han sa när han presenterade sig. Orden fastnade i mig, ja mer än predikan om den förlorade sonens återkomst faktiskt, även om den också var tänkvärd. Såhär i sammanlysningarnas tid känner man sig allt bra mycket som en hemlös nomad som kyrkokristen har jag tänkt flera somrar. Då utifrån en slags tillvaro i exil, där hemmet ofrivilligt stängs för en så att man tvingas att leva någon annanstans. Men nu får jag tänka om. Denna tillvaro är inte nomadens! Också en nomad återvänder till samma platser gång på gång. Nomaden irrar inte planlöst omkring utan följer naturens växlingar och tillgången på t ex bete på olika platser inom ett väl definierat område. Ungefär som flyttfåglarna, som återvänder år efter år för att häcka, så länge förhållandena fortsätter vara gynnsamma just den årstiden. Hur sträng vintern är behöver inte flyttfågeln tänka på annat än i uppbrottets stund. Som bonde är man en utpräglad stannfågel. Man ägnar hela den gynnsamma tiden till att lägga upp förråd inför den kommande vintern. För närvarande pågår höskörden. Sommarens glädje fördunklas av vetskapen om allt som måste hinnas. Blir förhållandena mer ogynnsamma finns två val: Uthärda eller dö. Nåja, man kan ju också flytta, men en stannfågel flyttar i så fall för gott och stannar på ett nytt ställe. Likt Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna. När jag flyttade norrut så flyttade jag för gott. Jag bosatte mig i Vännäs för gott. Men nu vet jag varken ut eller in. En räcka händelser har rubbat min stannfågelsexistens i grunden. Det var inte bara att oasrörelsen kom in i mitt liv, även om oaserna är flyttfåglarnas rastplatser. (I år blir det Oasmöte på Storstrand första helgen i augusti.) Det var inte bara att vi köpte ett bönhus i Brattfors och flyttade en del av vårt engagemang dit och till EFS. Det var inte bara att jag började läsa en master i diakoni på distans från Oslo. Det var inte bara att hela tillvaron förändrades på ett helt oförutsägbart sätt när vi startade mejeriet, med både mer bundenhet och mer frihet. Det var inte bara drömmarna kring köpet av den ”nya” sjusitsiga bilen. Nej, inte bara, men allt har samverkat. Och överallt är det Gud som har handlat och visat mig nya vägar som jag inte visste fanns. Och jag anar att flyttfågelns tillvaro är Kristuslik: ”En kort tid och ni ser mig inte, en kort tid och ni skall se mig igen” Som flyttfåglar kommer vi hit för en kort tid, vi bygger bo och får kanske barn. Sedan är det dags att bryta upp. Vårt hemland är himlen. Så varför skulle vi inte kunna vara trogna våra sammanhang också här på flyttfåglars vis? Flyttfågeln vänder alltid tillbaka, så länge den lever, till samma platser. Trots alla umbäranden resan medför är den en trogen återvändare. Den rastar i samma oaser, bygger bo under samma takskägg. Den stannar inte till varje pris. Men den återvänder. Jag har på olika sätt blivit påmind om att det jag gör och kanske också den jag är uppskattas också här lokalt. Min blogg och mina reflektioner i SPT läses och uppskattas t ex. Det är otroligt värdefullt för mig att få veta det, ska ni veta! Samtidigt har mina resor till Oslo gjort att min barndoms hemtrakter kommit närmare och blivit mer tillgängliga. Livet har vuxit ihop geografiskt. Jag har insett att jag under ganska lång tid längtat bort. Jag har ju både släkt och de flesta vänner på andra orter. Kyrkligt har jag också känt mig malplacerad. Nu känns det okej att längta. Som flyttfågel har man flera hem. Ett av dem är här i Vännäs. Hit vill jag återvända. Det känns bra att vilja återvända. Att återvända är ett mer aktivt val än att bara stanna kvar. (Kanske landar vi nu till sist hos den förlorade sonen och hans bror i fadershuset.)

Uppdrag granskning

Uppdrag granskning har jag av princip inte sett men däremot aftonbladets ingress som löd ungefär:Kyrkan tror att homosexuella kan botas. Detta är egentligen inte anmärkningsvärt. Kyrkan lär att Gud är allsmäktig, så varför skulle just människors sexualitet vara en så svår nöt att knäcka, han har ju själv konstruerat den? Knappast värre än "Kirurg tror att människor kan byta kön." I båda fallen är det den som har problem med sin sexualitet/sitt kön som vänder sig till en fackman inom området och denna gör vad den kan:Ber eller opererar. Tänk om läkaren sa: Du inbillar dig bara, det ãr lika bra att vara man som kvinna! Då borde han/hon nog byta till en annan klinik än den för könskorrigeringar. På samma sätt är det väl inte de präster som är serviceminded och tror på Gud och bönens verkan som ska byta kyrka. Dessa som Aftonbladet kallar Kyrkan. Ärkebiskopen skulle då inte jag vända mig till om jag upplevde mig ha problem. Receptet enligt honom är tydligen: 1.Förneka att problemet finns. 2.Be för allt i världen inte GUD om hjälp!! 3. Om någon framhärdar i att se problemet, se denne som det verkliga problemet! 4. Om någon ber eller tror på Gud, kalla denne fundamentalist och uppmana honom/henne att byta kyrka. Plötsligt får Svenska kyrkans problem nytt ljus över sig. För denna metod att eliminera problem genom att uppmana kristna att byta ut den kyrka de fötts in i används frekvent. Kan Svenska kyrkans makthavare göra så utan att bryta mot lagarna om religionsfrihet och förbud mot diskriminering p g a religion? Det är den stora frågan som borde granskas!

Ny dator!

Jag har inte varit en flitig bloggare på sista tiden. Det skulle gå att skylla på allt möjligt; mejeristart, studier och allt möjligt annat. Men nu när jag ofrivilligt blivit med bärbar dator igen, inser jag att det mest varit detta som saknats. När jag sätter mig på kontoret, då arbetar jag. Då kan jag skriva krönikor till SPT eller uppsatser, etiketter och bokföring. Men bloggandet, det gör man i a f bäst i sovrummet, precis som vanligt dagboksskrivande, det hjälps inte. Och även om smarta telefoner nog för all del är bra till mycket - så värst fort går det nu ändå inte att skriva på dem som på ett tangentbord, och så får man ont i händerna... Det blir mest kommentarer då. Men nu har jag alltså åter tillgång till en dylik dator, och eftersom jag inte alls kommer överens med den i övrigt så glädjer jag mig extra åt att det i alla fall går att blogga på den. Till saken hör att jag också är sjuk, inget allvarligt, men så pass att orken inte räcker längre än till att knappa på datorn. Inte ens kurslitteraturen orkar jag ta itu med, trots att jag har en bok på svenska t o m. Nåja, den är ganska festlig, för den handlar om sociala konstruktioner, samtidigt som den är ett lysande exempel i sig självt på hur otroligt fel det kan bli om man bara direktöversätter en amerikansk bok, utan att ta hänsyn till den kulturella kontexten, eller om man så vill, det sociala sammanhang där den ska läsas. Språket är explosivt på ett mycket amerikanskt sätt - och jag undrar vilken svensk akademiker som skulle använda uttrycket "herregud" i en text? Idag blir det inga djupa reflektioner, bara en stilla undran över hur ofta man behöver återupprepa ett erbjudande som avvisas innan personen faller till föga och tackar ja till att ha fula tangentikoner på skärmen, bara för att slippa få ett erbjudande om det varje gång hon råkar trycka på "Caps lock"? Det har redan, trots att datorn alltså är ny sedan mitten av dagen, hänt mig uppskattningsvis 19 gånger. Vi är som ni märker inte riktigt överens datorn och jag, inte heller jag och firman som levererade den, men: Inget ont som inte Gud kan använda till något gott. Hoppas att den här bloggen kan räknas dit.

tiga har sin tid, tala sin

Gott nytt år bloggläsare. Nytt år, nya möjligheter. En hel del håller på att falla på plats. Inom kort ska äntligen vårt gårdsmejeri komma igång. Investeringen i det nya huset är slutredovisad, även om besiktningen som länsstyrelsens tjänstemän ska genomföra ännu återstår. Vår nuvarande praktikant kommer som det ser ut kunna fortsätta som halvtidsanställd. Dessutom påbörjar jag nästa måndag fortsättningen av min utbildning till diakon. Så mycket har varit osäkert att de snurrande tankarna inte platsat här på bloggen. Men nu har jag pratat med Luleå stifts biskop Hans, fått plats på masterutbildningen i diakoni på Diakonhjemmet høgskole i Oslo, som ges för första gången i samarbete med Ersta Sköndahl högskola i Stockholm, och bokat biljetter till den första träffen i Oslo. Utbildningen ges på halvtid distans med tre träffar per termin och blir en fortsättning av mina teologiska studier på fördjupningnivå. Bättre än jag någonsin kunde tänka, men så blev jag ju också tydligt ledd mot detta nya möjlighetsfönster. Ett Gott Nytt År, och stjärnan leder västerut.

Kvinnan tige i församlingen!?

(...)

Vemod

Ni kanske undrar varför jag inte skrivit på ett tag nu? Det finns flera förklaringar, några praktiska, som att vår bärbara dator gått sönder vilket gör att det är mobilen som gäller för närvarande i privatbostaden om jag vill skriva. Andra är att jag gjort och tänkt mycket som inte varit lämpligt att yppa något om. Men den största anledningen är nog ändå den att jag inte velat slå ner modet på er läsare genom att skriva om mitt vemod. Så här i allahelgonatider är det med tacksamhet jag konstaterar att jag inte behöver sörja någon nära anhörig i år. Men sörjer gör jag likafullt. Jag sörjer det som kunde ha varit men inte blev. Oavsett om det öppnar sig nya och bättre vägar behöver man sörja ibland. Varför inte i november av alla månader? Den är så lämplig för sorg. Snart närmar sig också datumet då kyrkoavgiften mäts ut. Varför just i november? Vem kan se positivt på Svenska kyrkans framtid i novembermörkret? I november kan vi sörja alla förlorade medlemmar,var och en med sin egen historia. Eva Hamberg, professor och ledamot i läronämnden, samt präst, t ex, som nyligen fick nog av inre sekularisering och avsade sig alltihop.Det går inte längre att blunda för att Sv k dräneras på djupt engagerade troende kristna bröder och systrar i dessa dagar. Och jag sörjer det som kunde varit men inte blev. Lider en lem lider hela kroppen. Ändå finns det kyrkliga företrädare som uppmanar dem som inte är nöjda med sakernas tillstånd att gå ur, för att bli av med dem. Också det sörjer jag.

vilka är mest kon(s)ervativa?

Frimodig kyrka placeras av många i det konservativa lägret, trots att det är Fk som vill förändra. Samtidigt gör socialdemokraterna allt för att vidmakthålla det gamla... Jag anser att Fk bättre beskrivs med ordet radikal men det är visst förbehållet dem som inte vill ta Bibeln på så stort allvar, trots att ordet stammar från radix som betyder rot och begreppet väl närmast ska betyda till roten. Vad är väl kyrkans rot om inte tron på apostlarnas undervisning? Kyrkan ska reformeras anser de pk och menar med detta att nya bruk ska in, trots att reform betyder åter-forma. Det är inte utan att jag undrar om inte lögnen fader varit framme och ändrat ordens betydelse så att svart blir vitt och vice versa. Frimodig kyrka är en radikal reformationsrörelse, den enda värd namnet bland nomineringsgrupperna. Är några konservativa så är det socialdemokraterna, centern och Sverigedemokraterna som inte fattar att partipolitik inte hör hemma i en kyrka som vi trodde blev fri från staten för 13 år sedan!

Landstingsparalellen

Förra söndagen hade vi i Västerbotten en lokal folkomröstning om huruvida vi ville riva upp landstingsfullmäktiges beslut att skära ner på akutplatser och ambulans i inlandet. Resultatet var ett förkrossande Ja - kanske historiskt förkrossande faktiskt. Hur ofta händer det i en demokrati att över 80% av de röstande är överens? Nu kommer det hjälpa föga: Valet är inte legitimt enligt styrande socialdemokraterna eftersom valdeltagandet var under 50%. S anser att de som inte röstar gjorde det för att de inte ville ha någon folkomröstning och räknar in deras soffliggande i nej-sidan. Riktigt så enkelt är det nu inte. Men visst kan man säga att valet inte var legitimt p g a det låga valdeltagandet, det är ett fullt rimligt ställningstagande. Nästa gång det blir en lokal folkomröstning kommer valdeltagandet då följdriktigt bli ännu lägre eftersom folk kommer veta av erfarenhet att det inte spelar någon roll att de går och röstar. Därmed kan de som har makten försäkra sig om att inga störande (engagerade) medborgare lyckas få till stånd några fler folkomröstningar i framtiden. Vem vill engagera för något som är dömt att misslyckas? På söndag är det dags för kyrkoval. Socialdemokraterna har tidigare varit största parti på många håll. Nu är det upp till bevis. Om valdeltagandet är under 50% i kyrkovalet (vilket det alltid varit tidigare) kan rimligtvis inte heller det valresultatet gälla med s-logiken. Jag anser det befogat att tolka soffliggandet som att de flesta medlemmarna tycker att de styrande organen och det nuvarande valsystemet i Svenska kyrkan inte behövs eller åtminstone saknar legitimitet. Kan S tolka soffliggande som att ambulanser och akutplatser inte behövs i folkomröstningen så är det väl fullt rimligt att också dra den slutsatsen? Eller också ska engagemang och hårt arbete premieras och leda till större inflytande också i kyrkan som i de flesta andra sammanhang; på ett företag, ideella föreningar, ja t o m i det Socialdemokratiska partiet. Om de som engagerade sig också fick inflytande över organisationen de engagerade sig i kanske fler skulle vilja arbeta frivilligt och gå i gudstjänster. Kanske är det rent av ett vinnande koncept att engagemang i val också leder till att man får bestämma, trots att man tillhör en minoritet som ids göra sig besväret att rösta? Tydligen anser Socialdemokraterna att så är fallet när det gynnar dem. Annars hade väl partiet för längesedan lämnat kyrkopolitiken och den självpåtagna uppgiften att enligt egen utsago från många förtroendevalda "representera dem som inte går i kyrkan". Låt (s)offliggarna rösta på socialdemokraterna. Vi som bryr oss och går och röstar borde väl rösta på dem som genom mångårigt engagemang har erfarenheter som gör det möjligt att göra Svenska kyrkan till en bättre kyrka där fler vill engagera sig. Använd gärna din demokratiska möjlighet att rösta i kyrkovalet. Men rösta då partipolitiskt obundet och på engagerat kyrkfolk! Gunvor Vennberg, Frimodig kyrka

Slutspurt

Slutspurten i kyrkovalrörelsen pågår. Jag fick igår in en insändare i Vk (Västerbottenskuriren) under den av tidningen valda rubriken "Rösta på Frimodig kyrka!" Man tackar rubriksättaren, kunde inte sagt det bättre själv. Idag ringde konkurrenten VF för att intervjua mig, en intervju som troligen kommer i lördagens tidning. Tidningarna verkar vara väldigt på hugget när det gäller demokratifrågorna och valsystemet, samt förstås allt som andas konflikt. Så mycket bättre att valsystemet och konflikterna hör ihop. Valsystemet bygger ju på att det finns konflikter, annars blir det ju ointressant att ha grupper som kämpar mot varandra. Jesus uppmanar oss att älska varandra. Tänk om det skulle vara valkriterium framför partiboken!

Kyrko(k)val

Här kommer ett litet förslag till övning på tje-ljud såhär i skolstartstider (reviderad version): Kyrkan kör med könlöst kärlekskel kärran ner i kärret. Köttsliga kyrkopolitiker kilar kyligt kilar i kyrkans kärna, körsnärerna köper kistan åt "ett kött". Kär kändiskvinna kyrkvigs efter kynne med Kerstin i Kinna. Kyrkfolket kivas. Kärlekslösa kyrkomedlemmar kikar mot kiosken och känner för käk,inte kyrkoval. Kärnväljare känner kittling i kärandeställning, kämpar om kyrkmötet genom kilande till kyrkovallokal. Kyrkobesökare känner kärlek till Frimodig kyrka, som kännetecknas av kärleken till Bibelns kärna och hans kära Kyrka, dess be-kännelse och kärnverksamhet.

RSS 2.0