Arbetsmarknadspolitik och praktik
I artikeln stod också om hur svårt det var för unga att få praktikplatser. Det beror på att många företag är så slimmade i sin organisation nuförtiden att de anställda inte har tid att handleda en praktikant. Här gick jag igång. Svenska kyrkan har bevisat svårt att nå unga. Delvis för att det inte är några andra unga där. Men det finns ganska gott om anställda i en inte alltför slimmad organisation... Dessutom finns det fortfarande möjlighet att få arbete i Svenska kyrkan. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad man skulle kunna uträtta om man utöver befintlig personal hade ett antal praktikanter (och därtill frivilliga förstås!). Om inte annat skulle man kunna dra in ett antal ungdomar (och deras kompisar?)i kyrkans liv. Kanske skulle rent av personalen vinnlägga sig om att hålla sams för att inte ge ett dåligt intryck? Fast det kanske är att hoppas för mycket. Men kyrkan kan alltid få något uträttat samtidigt som man gör en diakonalt viktig insats för unga arbetslösa. "Skörden är stor men arbetarna få". Skaffa därför praktikanter så att ni blir fler. Eller hur var det? Det är kanske dags att erbjuda praktik för företagets del också. Det var ganska länge sedan sist. Så lite rationaliserat som vårt jordbruk är har vi både mycket jobb och mycket tid för handledning. Det låter som en paradox, men det är inte en större paradox än att vi blir mer stressade ju mer vi sparar tid! Samtidigt sitter människor och vill inget hellre än att få något att göra. Jag tror inte att Gud kallar någon som kan uträtta något till sysslolöshet, men inte heller någon till att arbeta ihjäl sig. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag." (Gal 6:2)
Kyrka - eller något annat?
"Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.
Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?
Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort."
Jag tror att även service-kyrkans tillskyndare kan ha goda avsikter - t ex vilja ge människor goda minnen av sina förrättningar i viktiga stunder i livet. Men för Svenska kyrkan som kyrka är det förödande om prästen inte också är intresserad av att bygga församling, om inte de som vill växa i tro ses som en tillgång utan ett hot. Om människor antingen ska konsumera kyrkan eller konsumeras av kyrkan (genom att de som engagerar sig frivilligt eller arbetar äts upp och bränns ut) är det faktiskt inte en Kyrka utan "en halvofficiell frivillig organisation som bedriver en konkurrensutsatt verksamhet på tros- och livsåskådningsområdet i en avreglerad religiös marknadsekonomi" som Ninna Edgardh beskriver Svenska kyrkan i "Gudstjänst i tiden". En sådan organisation har jag inget intresse för ärligt talat!
Julen III - sångerna
När jag sjöng i tvättstugan började jag ganska snart inse vilka mängder julsånger jag kunde och dessutom blev jag mer och mer upplyft av innehållet i de sånger jag sjöng. Många av de traditionella julsångerna rymmer ofta mer av evangeliet än en ordinär svenskkyrklig predikan nuförtiden och dessutom mer koncentrerat genom det format som sången är. Inte för inte använde sig Luther av psalmsång även i undervisningssyfte. Så visst går det att förstå att det är farligt med kristna julsånger för dem som vill utrota traditionell kristen tro! Om ni minns Ulla Karlsson-debatten så uppkom den just för att Ulla Karlsson menade att innehållet i påskens psalmer var förlegat med sitt tal om synd och offer. Vad sägs då om följande:
"O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.
För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led."
Julens psalmer blir lika obekväma om man inte håller med om att kristendomen bygger på att Gud uppenbarade sig själv som Jesus för ca 2000 år sedan och att vår kunskap om Gud är beroende av att Gud blev människa och delade våra villkor just där och då i historien. Gör vi det måste vi erkänna att den kunskapen inte blir större för att allt längre tid går efter det - tvärtom - vi vet lättare mycket om nutiden. Därför är det rimligt att apostlarna visste mer om vad Jesus sa och gjorde på jorden än vi gör - speciellt om vi inte lär av dem! Kanske just därför har tradering hållits högt i kristen tradition och kultur. Men dagens samhälle värderar inte detta - vare sig när det gäller apostlarnas tro eller hur man gör skor - det ska gå fort och vara senaste mode. Ändå höll skorna bättre förr när byskomakaren omsorgsfullt nubbat dem! Ska vi då helt enkelt bli vid vår läst? Så enkelt är det inte heller. Kyrkan måste vara där människor är och leva i världen. Däremot får vi aldrig leva av världen. VI får inte köpa tanken på att när allt annat slits och slängs måste det också gälla evangeliet! Eller julsångerna, eller våra relationer! Och allt annat - går det inte vid närmare eftertanke att ta till vara på mer för både miljöns och de fattigas skull? Vi behöver vara profetiskt kritiska i vår egen tid, även om vi är kallade att leva i den. Allt var inte bättre förr, men allt var inte sämre heller!
Jesu uppståndelse var en början på det nya. Det nya står inte i motsats till det gamla. Allt innefattas i Guds stora plan. Eller som Uno Svenningssons textrad: "Det är tid att gå vidare, det är tid att börja om". Det skulle kunnat vara en julsång: Varje år går vi vidare med Jesus genom att börja om där vid krubban och sjunga om de gamla sångerna, inte för att vi är sentimentala som i "nonsensjulsångerna" utan p g a löftet: Guds ord skall inte förgå. Finns det då något mer nyttigt att lära sig utantill för generation efter generation? Det är inte sentimentalitet och nostalgi utan framsynthet och strategi!
| Och det hände vid den tiden: till kung Davids Betlehem Josef och Maria rider, men där finns ej rum för dem. När Guds moder föda skall blir hon visad till ett stall. 2. Han som skapat universum som satt lagarna för allt, delar med en åsna husrum, tar ett hjälplöst barns gestalt, vilar i en modersfamn. Jesus Kristus är hans namn. 3. Timmermannen Josef vaktar barnets bädd i krubbans halm. Och Maria nynnar sakta för sin son kung Davids psalm. Djurens blanka ögon ser undret som i natten sker. |
4. Herdar, fattiga och frusna, långt från stadens port och tull ser omkring sig mörkret ljusna, hör en sång av glädje full: Er stor glädje bådar jag! Frälsaren är född idag! 5. Rymden fylls av änglaröster: Ära, ära vare Gud! Stjärnan som står klar öster bär om nyfödd konung bud, visar väg för vise män som vill hylla konungen. 6. Ännu löftets stjärna brinner. Julens bud kring jorden når. Släkten efter släkten finner vägen som till barnet går. Till vårt hem i Faderns hus lyser oss den stjärnans ljus. |
Eva Norberg Hagberg 1971 efter |
Julen II - Julstädning
Som jag ser det finns det dock två sätt att städa: Städa fram och städa bort. När man dyker längst in i garderober och skafferi för att leta fram sådant som inte längre duger till att användas, och gör resten av innehållet mer överskådligt då städar man fram - fram med det som inte håller måttet utan bara tar plats och försvårar livet. Julstädningen inför Herrens ankomst - både i huset och i våra hjärtan borde vara en sådan städning. Bara den håller måttet inför honom som ser vad som finns i människan (och hennes garderober). När Jesus möter människor, t ex den samariska kvinnan vid Sykars brunn, då befriar han genom att städa fram det obehagliga och lyfta av bördan av synden som vi har gömt någonstans långt inne och försökt glömma. Det vi har försökt städa bort städar Jesus fram. Det leder till befrielse och ett nytt liv.
Men hur många har inte varit med om att det blir lite bråttom på slutet? Alldeles innan gästerna ska komma - då är det ytan som gäller. Att snabbt gömma undan det som man inte vill ska ligga framme i skåpen. För vem vill inte låtsas som om allt är perfekt? När vår julstädning förfaller till att städa bort, både i huset och när det gäller vårt hjärta, då verkar allt bra för stunden. Men förr eller senare kommer det vi har försökt gömma undan fram. Vi visar upp en snygg fasad och hoppas att ingen ska genomskåda oss. "Ni är som vitmenade gravar" sa Jesus till fariséerna. Inuti fulla av de dödas ben men med en snygg utsida. Ska vi städa för Jesus hjälper det inte att städa bort - vi blir alltid avslöjade. Kanske är det därför han säger: "Akta er för fariséernas surdeg, hyckleriet. För det finns inget dolt som inte ska bli känt och det ni viskar i enrum ska ropas ut från taken."
Att bli avslöjad av Jesus är något som tar emot - särskilt innan man känner honom och vet att han förlåter och befriar. Vi vill gärna hålla skenet uppe, den gamla människan kämpar emot. Att på djupet erkänna sin brist är svårt, speciellt när erkännandet inte är allmänt hållet och tyst utan specificerat inför en annan människa som i den enskilda bikten. Men det är ju svårt att städa ordentligt i skåpen också. För den ytliga betraktaren kan det t o m verka mer ostädat medan man håller på. Men precis som inte genvägarna håller i våra hem så håller de inte heller i våra liv. Vågar vi släppa in Jesus att bo och rumstera om i våra hjärtan så gör han ett grundligt städarbete där och vi kan ägna kraften åt att städa fram i våra bostäder istället för att upprätthålla fasaden som perfekt människa!
Psalm 490 i Psalmer och sånger:
1. Förunderligt och märkligt,
omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt
och ljuvt att tänka på:
inunder öppen himmel,
på bädd av strå och blad,
du finner, Herre Jesus,
din första vilostad.
2. En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös´ like
sin första natt på jord.
3. Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!
Julen I: Skolavslutning
Vid den sorgligt lagliga och föga uppbyggliga julavslutningen där Jesus visserligen nämndes (med kärlek i rösten) - men inte som frälsare då utan som en som föddes i ett stall för drygt 2000 år sedan, och som ville att det skulle vara fred och vi skulle vara snälla, funderade jag på hur man skulle kunna följa lagen utan att det blev så tamt. En idé jag fick var att prästen kunde presentera sig som präst och berätta att "min uppgift är att berätta om att Gud kom hit till jorden som Jesus för att vi genom tron på honom ska bli räddade och få evigt liv." En arbetsbeskrivning är ju inte olaglig! Vidare kan man ju berätta lite om kyrkan, att många människor bidragit med pengar för att den skulle byggas för att de tyckte att det behöver finnas ett särskilt rum avskilt för att samlas i för att komma inför Gud. Varför inte citera Luther och berätta att han ansåg att kyrkorummet inte skulle användas till annat? Nåja, det kanske är bra att jag inte ska bli präst...
En som däremot stått inför uppgiften och genomfört den även i år är Dag Sandahl som har lagt ut texten till julspelet - eller Julspektakel - som han kallar det, på sin blogg http://bloggardag.blogspot.com/2011/12/god-jul-med-barntillatet-fast-olampigt.html. Läs och få er ett gott skratt! Men glöm inte att det även bland byråkraterna på skolverket säkert finns kristna som mot sitt samvete tvingas kontrollera att reglerna efterföljs. Och att det finns politiker som stiftar landets lagar! Luthersk tvåregementslära tillkom i ett läge där såväl kyrka som stat var konfessionellt lutherska. Men med en sekulär stat blir det lägen där kyrkan borde sätta ner foten. Inte bara rektorerna har ett ansvar inför sin arbetsgivare!
Kritikern tystad idag!
Om ni minns mitt inlägg "Om konsten att tysta kritiker" så uppmanade jag min hemförsamling att försöka tysta min kritik genom att ta fasta på vad jag föreslog. Idag fick jag anledning att slå upp 2 kor 7:8-11 och prisa Gud för att det iallafall inte behöver förbli där det varit för alltid. Idag blev jag nämligen rejält tystad. Jag har nämligen tappat rösten - och detta så olägligt som just när jag skulle sjunga Ave Maria i Gudstjänsten. Men även genom att göra mig nöjd lyckades det: Vad bjöds väl om inte en riktig Högmässa! Och som om inte det var nog så kom beredelsen i början av Gudstjänsten! Jag blev alldeles lycklig - vem har sagt att man blir nedstämd av syndabekännelsen? Min eufori kan ju i och för sig också ha berott på att jag redan biktat mig en gång den här veckan, och det är ju ovanligt lite att ha bara några dagars synd att bekänna - man kan ju bli glad för mindre, bokstavligen när det gäller begångna synder!
Efter denna drömstart följde liturgisk sång, god predikan, lovsång - både Marias Magnificat och vår - i mitt fall dock endast hjärtats tyvärr. Om jag inte tappat rösten hade jag väl trott på allvar att jag kommit till himlen! Högmässan ska vara en försmak av himlen och det var den idag. När jag gick fram till nattvarden kändes det som om det var slut på ökenfärden och att jag var på väg in i Kaanans land. Glädjetårarna kom. Och som om inte det var nog - efteråt var det kyrkkaffe med god gemenskap - fast jag kunde ju inte prata just något förstås...Men det gjorde inget. Då fick de andra prata desto mer istället... Barnen som under gudstjänsten varit på söndagsskolan och julpysslat så att vi fått en lugn stund lekte nu med sina kompisar.
Men det tar inte slut där: Fastän det inte blivit något av sången fick jag tack för att jag tagit initiativet till den - för andra gången! Första gången var när jag hållit kvar organisten nästan till midnatt för att öva den vid ett spontant uppdykande i kyrkan under en annan övning. OBS! Utan ironi dessutom (vilket hade varit förståeligt den tiden på dygnet), och utan att det verkade hämtat ur formuläret från charmkursen: Hur man uppmuntrar frivilliga. Man kan bli glad för mindre! Därtill gjorde min tappade röst att det uppdagades att jag spelar fiol (jag hade som en desperat åtgärd tagit med den) - om än inte tillräckligt bra för att göra det utan föregående övning och utan noter... Detta ledde emellertid till att det blev bestämt att jag ska spela något stycke någon annan söndag. Kul att få ta upp fiolspelandet igen!
För att sammanfatta: Allt föll på plats. Högmässan följde sin ordning, Maria lovsjöng Kristus och vi med henne, Den Helige Ande var där och gjorde oss glada, barnen var där utan att vara där och störa sina föräldrar, det firades Mässa och vi fick en försmak av himlen, det var kyrkkaffe med god gemenskap, frivilliga som inte höll måttet uppmuntrades ändå, okända gåvor upptäcktes, och vår Herre hade själv tystat den mest högljudda kritikern. Vad mer kan man begära? Och nästa vecka är det julotta!
Ära åt Gud i höjden och Frid på jorden bland människor som han älskar
Ta fasta på tentor!
Grekland III - i C S Lewis fotspår?
För mig ökade resan till Grekland inte bara min förståelse för Paulus, världspolitiken och de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Grekland. Den gjorde också att jag fick ökad kunskap om den klassiska eran och därmed ökade också min förståelse av C S Lewis Narnia-serie ytterligare.
Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har läst C S Lewis Narnia-böcker. Men det är ett antal gånger. Det som är så facinerande är att böckerna blir bättre ju äldre jag blir och framförallt sedan jag började läsa teologi märkte jag att där fanns djup som jag inte uppmärksammat tidigare. Vad jag upptäckte i Grekland var hur stor inspiration han hämtat från den klassiska konsten, och ibland - inbillade jag mig åtminstone - från de platser vi besökte. Det kan jag naturligtvis inte veta, men jag kommer i detta blogginlägg dela med mig av mina associationer. Oavsett om jag gjorde dem i C S Lewis fotspår eller inte, så var det roligt att få uppleva också denna sida av böckerna - för att C S Lewis har påverkats av sina studier av denna period är uppenbart. Lewis tog avstånd från all utvecklingsoptimism och uttryckte detta ungefär med orden: Jag har sett utvecklingen fortskrida i ett ägg - vi kallar det att ruttna! När jag var i Grekland förstod jag varför han kunde säga detta så tvärsäkert.
De förstenade julfirarna i "Häxan och lejonet"?
Vita häxans slott med sin samling av förstenade varelser?
Jättarnas ruinstad i "Silvertronen", med slottet Harfång i bakgrunden?
Jättarnas ruinstad sedd uppifrån?
Det är bara att inse: Det drar ihop sig till en ny omläsning av Narnia-böckerna i vinter. Denna gång kanske som högläsning för barnen.
En klok förvaltare
När Anders Ahlberg rektryterades till KT var det många som höjde på ögonbrynen för att hans meriter från lantbrukspressen fick väga tyngre än hans personliga tro, eller ska man säga otro? Därför är det glädjande att se att farhågorna kommer på skam idag. Återigen ska det visa sig att "denna världens människor beter sig klokare än ljusets människor gör". Nu ska det tilläggas att jag givetvis inte kan veta hur Anders Ahlberg tror idag, men jag vågar påstå att han använder mer av sitt marknadskunnande från livsmedelsbranchen än sina erfarenheter av Svenska kyrkan när han uppmanar kyrkan att våga vara mer lik korvgubbarna som finns där folk samlas och erbjuder korv, när det gäller att erbjuda evangeliet, istället för att vara rädd för att tappa medlemmarna som inte tror om man är för tydlig med budskapet! Amen! säger jag.
Anders Ahlberg ger här prov på klokt förvaltarskap. Förvaltaren ska vara trogen uppdragsgivaren oavsett egna preferenser. Givetvis kan det också finnas sådana - och för Kyrkans tidning är det en ekonomisk risk med att kärntrupperna tunnas ut - det är rimligtvis bland dem som prenumeranterna står att finna. Men jag menar att han även visar prov på hur evangeliet ska förvaltas. Pundet ska inte grävas ner, det ska användas och förmeras. Här finns det mycket att lära för Svenska kyrkans präster. Det är orimligt att evangeliet inte predikas rent och klart bara för att enskilda präster tvivlar eller tror annorlunda. Men vad gör prästen om de styrande vill att man ska ligga lågt, som Anders Ahlberg befarar kan bli följden i en folkkyrka med en stor betalande medlemskader som inte tror? När evangeliet är till för att delas? Då är det tid att lyda Gud mer än människor! Men detta är lättare sagt än gjort för en syndig människa i praktiken. Det kan betyda avsked. Eller utköp som det så vackert heter... Är det konstigt att prästerna lider av psykisk ohälsa? De ska förvalta evangeliet och stå till svars för inför vår Herre på den stora räkenskapsdagen, samtidigt som de helst ska ligga lite lågt... Just därför är det så befriande att höra dessa ord från Anders Ahlberg. Det är så enkelt att minsta barn förstår det: De kroppsligt hungriga behöver korv med bröd. De andligt hungriga behöver evangeliet.
Men för att fortsätta korv med bröd-analogin: Vad skulle korvgubbarna göra om hälsovårdsnämnden rycker ut och förbjuder verksamheten som alltför farlig för folkhälsan, eftersom de inte har tillgång till omklädningsrum och WC i anslutning till sin livsmedelshantering? Hur blir det då med flexibiliteten och arbetsglädjen och stillandet av hunger just där de hungriga är? Kommer de fortsätta sälja korv tills de får näringsförbud eller döms för brott mot livsmedelslagen? Kommer de hitta på ett alldeles nytt sätt att transportera med sig toa och omklädningsrum? Kommer de fylla sin kallelse genom att dela ut korven gratis (det är det såvitt jag vet svårt att bli straffad för så länge ingen blir sjuk)? Eller kommer de sluta och intala sig myndighetsbilden att deras arbete mest var en säkerhetsrisk, fast de innerst inne vet hur viktiga de egentligen är?
Jag tror att vi fruktar människor för mycket och Gud för litet. Den som fruktar Gud behöver inte frukta människor. "Varför är ni rädda för dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra något mer?" frågar Jesus. Om vi inte var så rädda för människor, skulle vi både ha modet att möta dem där de befinner sig på gatorna, och våga göra det oavsett vad som är mest lönsamt och dessutom ta konsekvenserna av det inför kyrkoledningen. Vi skulle kunna vara kloka förvaltare av evangeliet, inte av rädsla som den som grävde ner sitt pund, utan med entusiasm inför uppgiften. Så om än Anders Ahlberg måhända hade ekonomiska motiv till grund för sin ledare, så tror jag inte det var mammon han tjänade med den, utan Gud.
När det är skakigt - Grekland II
Vi pratade faktiskt om jordbävningar på resan. Redan i Antiken förstod sig grekerna på att bygga sina tempel jordbävningssäkra. I Grekland rör sig inte jorden upp och ner utan i sidled vilket inte är lika förödande, men jordbävningar är vanliga. Enligt vår guide var det dessa jordbävningar som gjorde att marknaden för Paulus tält var så gynnsam. När det är jordbävning vågar ingen sova inomhus varken nu eller på Paulus tid. Då behövs det tält.
Kanske kan Svenska kyrkan av idag lära sig något av Paulus också på detta område. Vi lever i en skakig situation. Sprickorna börjar bli tydliga. En del tycker att det ser så allvarligt ut att de inte vågar stanna kvar, andra vet inte vart de ska ta vägen. Några försöker fortsätta som om allt är som det ska. Ibland ser det hoppfullt ut på någon ort - ibland talas det om att riva kyrkobyggnader. Pengarna räcker inte till att putsa fasaderna längre.
Så vad gjorde Paulus? Med risk för sitt liv många gånger predikade han evangeliet. Han byggde församlingar (eklesia) och han gjorde tält. Gjorde tält för att försörja sig, men givetvis också för att människor skulle kunna bo i dem när de drabbades av att marken skakade under deras fötter. Församlingarna han grundade var husförsamlingar som samlades hemma hos någon. De började inte med att bygga kyrkor och inreda dem med lämpliga soffgrupper och gardiner utan ägnade sig åt gudstjänstfirande, undervisning, diakoni och mission. D v s församlingens grundläggande uppgifter också idag enligt kyrkoordningen. Visserligen ska vi inte romantisera - Paulus två brev till församlingen i Korinth (d v s alla husförsamlingar i staden) visar ju att det fanns en hel del övrigt att önska. Ändå tror jag att vi kan lära oss något av detta i den här svåra situationen.
I en missionssituation som den i dagens Sverige - eller i dåtidens Grekland - är det viktigt att fokusera på det väsentliga, församlingens grundläggande uppgifter, och satsa tid, kraft och pengar på dem. Visst kan det vara bra att ha kyrkobyggnader och de är ett viktigt kulturarv som många vill titta på och också ta ansvar för. Men när marken skakar är byggnaderna snarast ett hot mot dem som befinner sig inuti dem. Det finns en stor risk att byggnaderna, de strukturer vi själva har byggt, blir det som prioriteras när pengarna är knappa. De drar blickarna till sig, bort från de möjligheter till framtid som finns där utanför bland människor som längtar efter evangeliet (fast de inte vet om det själva). Hellre än att se det som ett problem att människor inte vågar sig in i våra kyrkor borde vi väl fråga oss varför de inte gör det? Kanske har de sett de sprickor som gör konstruktionen instabil. Splittring och konflikter som hotar att förgöra dem som befinner sig där. En längtan till en tid innan marken började skaka som leder till såväl "det var bättre förr"- mentalitet, som beskrivningar av en verklighet som människor inte känner igen, eftersom den inte är sann för någon annan än den som lever i luftslottet.
Guds kyrka (eklesia) är byggd av levande stenar. Den kan samlas i kyrkobyggnader, hus eller tält - den är kyrka ändå. Men en kyrkobyggnad utan församling är ingen kyrka i betydelsen eklesia. Det kan vara en kulturhistoriskt intressant byggnad värd att bevara och visa upp för turister likt Parthenon på Akropolis i Aten. När Paulus kom dit så levde tempelkulten där sedan nästan 500 år. Byggnaderna var fantastiska och ansågs vara gudarnas boningar. Men Paulus blev upprörd vid anblicken istället för imponerad, eftersom han brydde sig om människorna och ville att de skulle bli frälsta genom tron på Jesus Kristus. Paulus avreagarade sig inte genom att vandalisera Parthenon utan genom att förkunna evangeliet. Paulus byggde församlingar och tält. Kristendomen spreds över hela romarriket och tids nog byggdes avgudatemplen om till kyrkor. De klarade jordbävningar men inte kraften i kristendomen.
Det är varken önskvärt eller oviktigt om kyrkobyggnader byggs om till exempelvis affärer - likafullt är det inte själva problemet utan bara ett synligt symtom. Låt oss göra som Paulus när han såg avgudatemplen: Låt oss förkunna evangeliet med än större iver. Låt oss göra tält som flexibelt och billigt låter oss finnas där människor känner sig trygga när det skakar under fötterna. Låt oss återerövra våra hem som sakrala miljöer där vi inte bara intar lekamlig föda tillsammans utan också andlig spis i form av bön, bibelläsning och psalmsång. Där vi inte bara bjuder på middag utan också på vår tro under utövandet av den kristna dygden gästfrihet. Då kommer vi tids nog inte bara behöva våra kyrkor utan också en ansenlig mängd nedlagda köpcentra som möteslokaler.
Ur Paulus tal inför Aeropagen (tros ha hållits på kullen t v i bilden alldeles nedanför akropolis):
"Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger liv och anda åt allt." Apg 17:24-25
Tankar om Elia
Den här tavlan har verkligen präglat min bild av Elia. Korparna, är inte som korpar brukar vara ute efter att äta Elias döda kropp, utan ger honom föda på Guds befallning. De är inga olyckskorpar i den mening vi lägger i ordet, däremot skulle Elia själv säkert av många kallas just olyckskorp.
I första kungaboken berättas det om Elia. I kapitel 17 börjar det med att Elia går till Israels kung Achav och berättar att det under de kommande åren varken ska falla dagg eller regn annat än på hans befallning. Ett dråpslag för ett redan torrt land. Det är efter detta som Herren uppmanar honom att fly till Kerits dal och lovar att bäcken ska förse honom med vatten och korparna ska förse honom med mat under tiden han är gömd där. Elia var vad man brukar kalla en wistleblower nuförtiden. Det höll på att gå riktigt åt fel håll med Israel. Kung Achav hade nämligen gift sig med dottern till fenikiernas kung och hon fick både kungen och nästan hela folket att börja tillbe andra gudar. Hon gav underhåll till 450 baalsprofeter och 400 Ashera-profeter och dessutom hade hon försökt utrota Herrens profeter i landet. Så när Elia påminner om vilken Gud det är som har skapat och uppehåller allt, att det är Herren, Israels Gud och ingen annan, som ger dem regn och skördar, då ligger han risigt till. Achav ger Elia skulden för att det inte regnar, istället för att se att det är hans egen bortvändhet från den sanna Guden som är den egentliga orsaken. Ibland måste Gud visa sin kärlek genom att till synes vända sig bort, förmena oss sina välsignelser, få oss att inse att vi inget förmår utan honom. Senare i livet har Achav lärt sig läxan och ödmjukar sig när Elia gör honom uppmärksam på det onda han har gjort, och då möts han istället av Guds barmhärtighet.
Vad är det som är så speciellt med Elia, så att han tillsammans med Mose talar med Jesus på förklaringsberget och att Johannes döparen enligt Jesu ord är den nya Elia?
Elia är viktig för att han lyssnar i tro till Herren i en tid då de flesta har avfallit. Han är en trons superhjälte som inte bara lyssnar utan också handlar och gör skillnad. När Elia ensam ber Gud om eld till sitt brännoffer på berget Karmel får folket skåda Guds oerhörda makt. De tillber Herren och det efterlängtade regnet kommer precis som Elia sagt. Men Elia var inte ensam även om han trodde det själv. Gud vet att det i Israel finns 7000 män som inte böjt knä för Baal. Hur kände sig dessa under den långa torkan? Hur stod de emot trycket från vänner och släktingar, tidsandan, makthavarnas förväntningar, de falska profeternas förkunnelse? Jag tror att de ofta kände sig missmodiga. Alla siffror gick åt fel håll. Gudstjänststatistiken pekade nedåt, antalet nyomskurna sjönk, några pengar fanns inte. Men ändå. Enligt Luthers stora katekes är en Gud det man väntar sig allt gott utav och som man i all nöd tar sin tillflykt till. Så jag tror att de, precis som vi kan göra, märkte att Gud bevarade dem när de förtröstade på honom. Än idag gäller att om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Vilka lidanden det än innebär att lyssna i tro och lyda Gud har jag inte hört talas om någon som ångrat sig. För just där, i den brännande andliga torkan, när Gud känns så långt borta och allt är mörkt, bönerna prasslar i munnen och allt känns meningslöst, befinner vi oss kanske ändå som närmast Gud, i hans skugga. Då bereder han oss genom våra förtvivlade böner och vår längtan till dugliga kärl att ta emot det skyfall av nåd och välsignelse som han har i beredskap.
Liksom Guds löften till Israel stod fast även under Elias tid står hans löften till sin Kyrka fast i vår. De löftena är inte beroende av en välslimmad organisation, mycket pengar eller en positiv statistik. Men för att där alls ska finnas någon kyrka krävs det människor som tror på Jesus Kristus, som ber till honom i sin nöd, som förväntar sig allt gott av Gud och därför lyssnar i tro på vad han vill med våra liv. Om ni har försökt prata med någon som läser tidningen samtidigt förstår ni precis vad jag menar... Därför vill jag utmana er idag: Ber vi verkligen tillräckligt? Är det Gud och inget annat som vi väntar oss allt gott utav? Och om någon tillrättavisar oss när vi är på väg bort från Gud, omvänder vi oss då, eller gör vi som kung Achav och skyller smärtan det åsamkar oss på budbäraren?
Att lyssna i tro är inget vi klarar av oss själva. Tron är en gåva från den Gud som gjort oss rättfärdiga. I jakobsbrevet 5:16-18 står det om kraften i den rättfärdiges bön med Elias bön som exempel. Elia var en människa som vi konstaterar han. Därför kan också vi frimodigt be om allt vi behöver. När vi förväntar oss allt gott av vår skapare ger vi honom äran för allt som han redan har i beredskap för oss. När vi ber Jesus om förlåtelse för vår synd har han redan burit den på korset. Och när vi ber den Helige Ande om hjälp och ledning är det den Helige Ande som ber i oss. Amen.
Grekland I
Ett annat observandum var mentaliteten när det gällde säkerhetsräcken och liknande - i Grekland tycktes det vara tillräckligt med en kantsten och några stora krukväxter för att markera att balkongen på andra våningen tog slut på det statliga muséet och eller en knähög mur för säkerhets skull där fallhöjden var över 50 meter. Det intressanta var: Människor trillade inte ner som höstlöv. Faktiskt inte någon jag såg över huvudtaget! Men jag är glad att jag inte hade mina barn med!
Vi köade en hel del under vår resa. Det märkte jag nästan inte. Däremot kunde jag inte undgå att bli rörd och känna att jag verkligen kommit hem när vi efter att ha missat planet till Umeå i Riga efter försening i Aten, och för att få information om var vi skulle tillbringa natten på lödagkvällen hade köat i ca 2 timmar på den lettiska flygplatsen, kom till Arlanda på söndagsmorgonen och möttes av följande syn:
Till församlingen i Korinth
ska jag snart åka i Paulus fotspår. Jag hoppas dock på att komma tillbaka innan söndagen. Det gäller ju att passa på att gå i hemkyrkan när det är Högmässa för enda gången denna månad! Dessutom vet jag inte om korinthierna har bättrat sig sedan Paulus kritiserade dem i sina brev. Det är nog bättre i Vännäs - eller också är kritikerna sämre? Saken är ju den att det inte finns några perfekta församlingar. Med Luthers ord: Församlingen är - liksom människorna i den - Simul Iustus et peccator. På en gång rättfärdiggjord och syndare. Ändå är Kyrkan mer än summan av sina medlemmar. De Heligas samfund. Därför kommer vi alltid till korta. Det gäller att vara konstruktiv och ta kritiken för vad den är: En hjälp till daglig omvändelse och i förlängingen ett växande i tro tillsammans. Just därför att vi alltid har lättare att se fel hos andra än hos oss själva!
Vad spännande det hade varit att vara i Korinth då, när Paulus brev anlände. Tror ni att de kände sig hedrade, att de tänkte: Hurra, nu kommer alla att läsa om oss i alla församlingar i alla tider! (Ungefär som att vara med i Big brother) Eller blev de arga? Och Paulus: Hade Paulus varit lika frispråkig i sin kritik av t ex de rikas sätt att sitta och äta och inte dela med sig till dem som inget hade om han inte hade försörjt sig på sitt tältmakande och därmed alltså var "frivillig medarbetare" och därtill en kringresande sådan? Om han varit beroende av de rika församlinsmedlemmarnas välvilja för sin försörjning? Tillåt mig tvivla.
Om konsten att tysta kritiker
Låt mig förklara: Jag är medlem i Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan är enligt lagen om Svenska kyrkan en evangelisk-luthersk och demokratisk folkkyrka som under överskådlig tid har varit organiserad i territiorialförsamlingar. Som boende i Vännäs församling så är jag hänvisad till: Vännäs Församling. Jag är inte tillåten att byta församling med mindre än att jag flyttar och det kan jag i princip inte p g a att jag är bunden till torvan genom mitt jordbrukande. Jag är visserligen med i en nomineringsgrupp som vill införa fri församlingstillhörighet, men detta är inte verklighet ännu. Men många tycks i tanken redan ha övergett territorialförsamlingen. Det har däremot inte jag gjort, jag är lojal mot den rådande ordningen.
Svenska kyrkan är också en folkkyrka. Folkkyrkan kännetecknas av att man inte avkrävs någon trosbekännelse för att få vara medlem. Ingen kan heller kastas ut, inte ens den som kritiserar. Ämbetsbärarna är kontrollerade, men den vanlige medlemmen kan inte ens uteslutas om den är verksam som satanist och sitter i fängelse för att ha bränt ner sin församlingskyrka. Folkkyrkan sägs också vara en kyrka med högt i tak och låga trösklar. Sägs skriver jag för det verkar inte heller självklart.
Svenska kyrkan är också demokratisk. En viktig demokratisk princip är att de som har ansvaret kontrolleras och kritiseras offentligt och fritt, utan att de som gör det (publicister, bloggare etc) riskerar att råka illa ut, det ska rättssystemet se till. En fungerande demokrati kräver denna offentliga kritik för att fungera, men sorgligt nog är de flesta media både ointresserade av och okunniga om Svenska kyrkan, särskilt på församlingsnivå. Där är bloggare viktiga, särskilt så länge det är meningen att Svenska kyrkan ska styras av alla medlemmar genom kyrkovalen, inte bara av dem som har egen insyn. I verkligheten får man nog utstå ett och annat som sanningssägare både i kyrkan och det sekulära, men faktum kvarstår att demokratin är beroende av att människor vågar ha en mening och stå för den i den offentliga debatten.
Svenska kyrkan är också evangelisk-luthersk. Det borde innebära att både hänvisningar till evangeliet och till Luther i argumenteringen kring aktuella frågor skulle ha en stor tyngd. Men också att det allmänna prästadömet tillmäts en stor betydelse. Det är församlingen som genom att läsa sin Bibel och katekes ska bedöma om det som prästerna predikar är värt att ta till sig. Den som går in i ett prästämbete i en evangelisk-Luthersk kyrka borde därför inte förvånas om församlingsmedlemmar både anser sig ha rätten och modet att på lutherskt vis tillrättavisa präster som inte håller sig till läran och dessutom varna andra för den felaktiga undervisningen. Det är enligt Luther församlingens uppgift.
Så sammanfattningsvis finns det nog bara ett sätt att tysta kritiker som varit med i församlingskärnan mycket längre än de flesta anställda och vid det här laget genomlevt ett tiotal präster: Nämligen att lyssna på dem och ta till sig vad de säger. Om det skrivs för mycket negativt om församlingen här på bloggen: Ge mig anledning att skriva något positivt istället! Tag mig i bruk med mina idéer och gåvor och låt oss hjälpas åt att förändra saker!
Jag kämpar inte mot någon människa av kött och blod med den här bloggen, bara mot de strukturer som vill döda engagemang, tysta evangelium och sprida lögnen att det är bra och mysigt som det är. En församling är inte en klubb för inbördes beundran: Den ingår i ecclesia militans - den stridande kyrkan. Jag hoppas att ni kära läsare inte tappar modet av att jag kritiserar somligt. Min närvaro i församlingens liv visar väl att jag inte har tappat hoppet! Så vad hoppas jag? Jag hoppas att den syndare som är jag och alla andra syndiga människor som tillsammans med mig utgör Vännäs församling genom tron såsmåningom ska uppgå i ecclesia triumphans - den triumferande kyrkan. Men för att detta ska ske vill det nog till att både kritikerna och väktarna på Sions murar fyller sin kallelse!
Sändning pågår
Steg ett är natruligtvis att i realiteten såväl som på papperet låta missionsperspektivet genomsyra all verksamhet. Man kan också predika om vikten att prata med omgivningen om sin kristna tro. Men detta har sagts länge, ändå kan vi konstatera att utvecklingen mest gått åt fel håll. Där är sekulariseringen både inom och utanför kyrkan ett hinder. Folkkyrkan har tyvärr en akilleshäl - den vill vara populär. Det var enkelt att lite omärkligt förändra folkkyrkotanken från Kyrkan för folket till folkets Kyrka, ungefär som folkets hus. Kyrkans Herre är Kristus, men Folkets Kyrka - den blir lätt vad den heter. Ganska förödande om folket är världens mest sekulariserade.
Ska vi då ge upp tanken på att Svenska kyrkan skulle kunna bedriva mission, annat än som en långsam och omärklig infiltration av sinnena via bröllop, dop och begravningar under livstiden, så att folk, i bästa fall, på sin dödsbädd erinrar sig det eviga livets möjlighet genom tron på Jesus? Knappast - kyrkoordningen säger att mission är en av församlingens grundläggande uppgifter.
Så hur gör man så att jag, kommentatorer på den här bloggen mfl som tycker mission är viktigt, verkligen orkar leva i den kallelsen att vara missionärer i Sverige - en kallelse som alla kristna har? Genom mina egna dåliga erfarenheter av dysfunktionellt församlingsliv vet jag att tre saker är enormt viktiga: Sändning, förbön och uppmuntran. Det går inte att tro att folk ska orka arbeta mycket utan detta! Det går att jobba mycket utan ekonomisk ersättning och budget men har man inte förtroendet att utforma arbetet (sändningen, uppdraget), och en grupp som uppmuntrar och ber för en då går det inte. Detta är i förstone församlingens uppgift. Men i dysfunktionella församlingar fungerar inte detta. Då måste man försöka hitta alternativa strukturer. EFS är ett sådant exempel på sammanhang där lekmän uppmuntrar varandra till tjänst. En annan möjlighet kanske kan vara att fungerande församlingar faktiskt sänder missionärer. Person A är aktiv i en dysfunktionell församling och vill engagera sig, men möts bara av kallsinnighet, spott och spe, eller likgiltighet. Vi kan alla vara överrens om tror jag att person A är en nyckelperson i sin församling för att vända trenden. Problemet är bara att församlingen inte inser det. Person A, som inte får varken sändning, uppmuntran eller förbön blir alltmer missnöjd och till slut orkar han/hon inte längre. För att stå ut slutar han/hon antlingen att engagera sig helt eller så hittar han/hon en fungerande församling att engagera sig i. En församling som redan har en mängd engagerade frivilliga. På det viset blir den dysfunktionella församlingens liv ännu mer utarmat.
Det är i denna situation jag tror att sändning från en annan församling kan vara en nyckel. Om person A innan den har gett upp kan få ett uppdrag från en fungerande församling att verka som missionär i den dysfunktionella församling som han/hon tillhör blir läget ett annat. Som missionär ligger det i sakens natur att omgivningen ofta är oförstående. Det blir en del av uppdragets tjusning att försöka vända den negativa trenden i den dysfunktionella församlingen. Sändningen, förbönen och uppmuntran får person A nu från den fungerande församlingen. Till den sker också löpande återkoppling av hur uppdraget går. Behövs fler frivilliga för t ex en studiesatsning eller dyl kan sådana också sändas ut av det överflöd av frivilliga som en fungerande församling ger upphov till. I möjligaste mån samarbetar naturligtvis person A med den lokala systerförsamlingen, precis som på missionsfält utomlands. Men person A är inte på samma sätt i händerna på den dysfunktionella församlingen eftersom han/hon numera får förbön och uppmuntran från en fungerande församling där hon också med jämna mellanrum hämtar kraft i församlingens gudstjänst (antingen vissa söndagar enligt schema eller tre månader om året eller dyl). Detta är en modell som fungerar utomlands. Svårigheten är förstås att den dysfunktionella församlingen pekas ut som ett missionsfält. Men det kanske går att lösa genom att sändningen kopplas till det geografiska området. Ingen församling kan ju gärna hävda att den når alla medborgare i t ex en kommun.
När missionären verkligen når nya människor med evangeliet bör dessa hänvisas till den lokala församlingen för söndaglig gudstjänst men utrustas genom cellgrupper, bibelstudiegrupper, Alpha etc organiserat via den sändande församlingen så att inte också dessa helt hamnar i händerna på den dysfunktionella församlingens obefintliga herdeskap. Men naturligtvis kan den dysfunktionella församlingen så småningom bli en funktionell församling som kanske kan sända missionärer till andra församlingar i sin tur.
Skulle det fungera tror ni?
